Idag har jag och Dex varit på äventyr.

Vi åkte till Biva i Uppsala och lämnade in vår nya bil, som hade lite skavanker sedan förre ägaren. Som lånebil fick vi en SAAB 93 BioPower. Jag har aldrig kört SAAB tidigare, men tyckte den svarar bra på gas och broms och svänger fint. Lastutrymmet är större än i Insignian, så det är ju bra. :) Vagnens två delar gick in bredvid varandra utan att behöva pusslas, och så hade jag också tre väskor/kassar bredvid. Nice.

Nu hoppas vi att vi slipper bränna fram och tillbaka och fixa bilar ett tag framöver (förutom Ditecbehandlingen som ska göras).

Jag var nära att bli änka igår. Alldeles för nära. Lyckligtvis var det någon högre makt som också tyckte att det inte ska bli så.

Maken skulle åka ned till Småland över dagen, och startade tidigt på morgonen, strax efter sex, för att ha gott om tid. Jag hade bett honom ringa och väcka oss vid halv åtta eftersom vi skulle iväg till BVC på förmiddagen, så när telefonen ringde hade jag ingen aning om vad som väntade. Det visade sig senare att klockan bara var strax före sju på morgonen.

Han berättade att han blivit påkörd av en lastbil och att bilen var mos, och att han nu satt och väntade på ambulans och polis.

Alla tankar som flyger genom huvudet då...

Han kör i mittenkörfältet mitt på E4:an, på Essingeleden ned mot Västbergaavfarten. Från vänster kommer en lastbil och ska snedda över körfältet, siktar mot avfarten och märker inte att det är en bil i vägen förrän det är för sent. Maken "fastnar" mot den stora bilen (som ett annat vittne säger var en cementbil, maken vet inte eftersom han hade fullt sjå med att försöka överleva) och tappar väggreppet en stund, och när den stora bilen släpper far maken iväg åt höger och är påväg att snurra. Men bilen hinner inte vända om helt, för bakom honom till höger kommer en till lastbil, så maken flyger en bit fram med även högersidan intryckt innan allt stannar.

Den första lastbilen (cementbilen) åker vidare och smiter helt enkelt från platsen, utan att veta hur det gick eller något alls. I-di-ot. (Kanske rattfull? Kanske kört lite för länge? Ingen försäkring? Bara allmänt dumihuvet? Fan vet. Lagom arga är vi iallafall.) Den andre lastbilschauffören stannar och väntar med maken på ambulans och polis och lämnar också ett vittnesmål över vad som skett. (Hans front blev också skadad eftersom det kom en bil mitt framför helt plötsligt ju.)

Bilen har inte många plåtdelar som är oberörda av skador, men lyckligtvis klarade sig maken utan en enda skråma! Inte ett blåmärke. Inte ont någonstans. Bara sjukt rädd såklart och puls uppemot 400 ungefär. En polis på plats hade också förundrats över hur lyckligt lottad han var, och sagt att om lastbilen bakom hade kommit bara fem sekunder senare, hade både bil och make varit mos. Fem sekunder mellan liv och död. Så lättad att det blev liv den här gången.

Och lättad att barnen inte var med... Om-tankarna är svåra att värja sig mot ibland, men jag försöker fokusera på lättnaden.

Förmiddagen gick åt till att beställa bärgning, tänka, vänta och oroa sig. Längtade bara efter att han skulle få komma hem. Det blev en vända med bärgaren ned till Slagsta för att få reda på att de inte längre jobbar med Opel, och sedan lämna in bilen i Akalla, plocka ut allt han kunde bära med sig från bilen och så blev han upphämtad av en fantastisk granne som erbjöd sig att åka. Tacksam, är ordet. Tacksam.

Vi har nu en hyrbil i ett dygn till, men vi lär ju inte vilja hyra bil i tre månader om försäkringsärendet drar ut på tiden... Så vi får vara utan bil ett tag, och hyra när vi verkligen behöver. I slutet av denna vecka eller början på nästa ska de få tid att "titta på bilen", men riktigt vad det innebär vet vi inte i dagsläget. Vi hoppas ju att det kommer hinna göra en fullständig bedömning så snart som möjligt så försäkringsbolaget ska kunna ta ställning till om bilen är värd att laga eller ej, och sedan kanske vi ska vänta på att plåtverkstan ska hinna få nya delar, laga och lacka och bränna och allt sånt.... Ska en ny bil beställas blir det ju också väntetid ifall inte en likadan råkar finnas inne nånstans i närheten. Maken hörde av killen som tittade på bilen i Slagsta att plåtskadorna nog åtminstone skulle kosta 100-150 000 kronor att reparera. Hej och hå, men det är som sagt försäkringsbolagets beslut så småningom efter att en ordentlig genomgång gjorts.

Några av makens mobilbilder av bilen:


passagerarsidan bakifrån


passagerarsidan framifrån


förarsidan

Min måndagslista blir kort idag.

• Jag är evinnerligt tacksam för att någon vakade över maken när lastbilen körde in i honom på motorvägen så han klarade sig utan synbara men.
• Så glad att vår fine granne stoppade in sitt barn i bilen och åkte iväg för att hämta maken i Kista där den mosade bilen hamnade.

Efter morgonens läkarbesök skulle jag in mot stan och maken till jobbet, så jag körde honom.

Maken guidar mig som inte har kört där så mycket innan, säger hur jag ska köra och så. Strax innan bron mellan Karlberg och Kungsholmen så gör vi en U-sväng och sen släpper jag av honom. Blir lite nervös för U-svängen som kanske inte är så snygg (dock inget förbud och ingen annan trafik just då) eftersom det är en poliskontroll precis på bron, men maken lugnar mig, för de har ju fullt upp med att stanna andra bilar därborta på bron.

Men...

Efter några hundra meter (kanske bortemot en kilometer) så ser jag att det blinkar bakom mig. Blåljus och de blå och röda blinkande lamporna, och jag blir nervös igen. Fan, kunde jag inte ha vänt nån annanstans, tänker jag. Nu blir det sura böter (eller nåt, vadsomhelst, jag blir alltid lite nervös när jag blir stannad, som att jag blir påkommen. Samma sak när man går igenom tullen fastän man inte har något att förtulla...). Stannar så snart jag får tillfälle, och ser hur två polismän går från sin bil mot min, upp längs varsin sida på bilen.

Jag fumlar med knapparna och har tydligen stängt av tändningen också när jag stannade bilen, så jag måste vrida lite på nyckeln innan jag kan öppna fönstret. Väntade mig ett "hur var det här då?" men fick inget. De sa att de hade sett hur jag vände precis innan poliskontrollen och att de bara skulle kolla upp att jag inte höll på med nåt skumt. Och det är ju jättebra, men det är klart det är lite läskigt. Jag har inte ens blivit invinkad till en standardkontroll tidigare, och nu blir det biljakt! ;)

Nä, jag släppte bara av min man, sa jag, han jobbar på andra sidan bron. "Jaha, ja, det är ju en betalstation där också förstås", sa han vid fönstret (nu hade den andre gått tillbaka och kom upp längs förarsidan på bilen också, spanade lite där bakom sin kollega).

Jag frågade om de ville se mitt körkort, och det ville de förstås, så jag rotade fram det från skötväskan i baksätet.

"Sen ska du få blåsa också" sa han och frågade också om jag hade gjort det förut. Nä, det hade jag ju inte, förutom på riskutbildningen (vid halkbanan, ni vet). Han höll fast apparaten och jag fick blåsa.

Nu var jag ganska avslappnad igen, och tycker att konstapelns ord är rätt sköna: "Ja, det här ser ju bra ut", säger han. Men vilken tur, jag som hade vodkabuffé till frukost och redan fått fem prickar på kortet, typ.

Så fluff åker jag vidare mot dagens andra äventyr, men först efter att jag ringer maken och berättar att jag ju faktiskt visst blev jagad av polisen trots hans lugnande ord om att de har bättre saker för sig. ;)

Började tidigt med avfärd 5.54 hemifrån. Halt som sjutton var det, speciellt på vissa fläckar. Tur man har vintersulorna på!

Mörkt och kallt, kom fram till verkstaden ca kvart i sju, torkade av bilen lite och väntade på att de skulle öppna.

Blev insläppt några minuter i av en snäll kille. Det var ju ändå en massa folk på plats, och jag stod därute och frös. Tacksam att komma in i värmen.

Inga problem att få locket fixat också, det kan vara så med platskador, eftersom materialet är så böjbart. Skönt.

Fick en Toyota Avensis att köra istället, och fick såklart börja med att skrapa bilen. Det var läänge sen. Inte så skönt eftersom just idag verkade vara glömma-vantarna-dagen.

Och inga vinterdäck heller. Skulle höra av mig "om jag behöver". Mendåså. Jo, tack. Jag behöver. Gemignu?

Så lite kö på det. Eller ganska mycket kö. Förutom att det tydligen brukar vara såna jäkliga ståstillaköer på morgnarna (kommer varken från det hållet eller så sent på morgnarna), så var det ju lite halt idag också. Ganska ordentligt halt, visserligen, men ändå. Trögt som sirap var det.

Lämnade verkstan kvart över sju. Kom till jobbet halv nio. Tjena.

Nu väntar för mig en späckad jobbdag, ha en härlig start på veckan allihop!

 

Det bubblar och sjuder i mig av svordomar som jag inte vågar släppa ut.

Ska ju lämna in bilen på reparation imorgon bitti, och plåtverkstan öppnar sju, så jag tänkte vara där då.

Man skulle få rabatt på biltvätt hos den närmaste Shell-stationen, men för säkerhets skull kollade bi upp öppettiderna och det visar sig att de också öppnar sju (de har inte öppettider på hemsidan, så man nmåste ringa till stationen. J*la Shell, gillade dem inte från början heller...). Så vi måste tvätta bilen annorstädes.

Okej, så jag åkte ned till närmaste Statoil, där vi brukar tvångstanka ibland (när vi inte har vägarna förbi uppe i Arlandastad, som oftast är 15 öre billigare). Köper en tvättbiljett och tvättar bilen. Premiärtvätten i maskin för bilen, nånsin.

Nu kommer det:

När jag kört ut från tvätten och ska torka bilen, så ser jag att det ena locket till spolarvätskesprutorna för strålkastarna inte är där. Det är inget jag noterat tidigare, så jag går in och säger till på macken igen, ber att kanske få kolla inne i tvätthallen om det lossnat där? En tjej kommer med mig ut, men en bil tvättas just då, och det är kö bakom. Dessutom är det proppfullt inne i butiken och hon vill inte lämna sin kollega ensam särskilt länge. Så hon får mitt nummer och lovar att återkomma till mig så snart som möjligt. Jag går runt och kollar vid infarten till tvätthallen också, men hittar inget lock.

Varför ska såna här skitgrejer förstöra ens dag för?!

Maken frågar ut mig när jag kommer hem, förstås, och är skitarg. Jag ger honom de svar jag kan, och det slutar med att han åker ned till macken själv och, hrm.. diskuterar? med dem. Och inget jäkla lock. De hade till och med lyft på gallren och undersökt varenda millimeter av den där tvätthallen men locket fanns inte där.

Hur f*n kan ett sånt lock bara lossna? Och jag har inte sprutat med spolarvätska varken idag eller igår (undantaget efter tvätten, när jag redan upptäckt att locket var borta), och inte märkt detta innan. Varje dag vid förskolan så går jag ju förbi fronten på bilen, och visserligen stirrar jag inte så noga efter just sånt, men man borde ha märkt ett gapande svart hål, känns det som. I fredags upptäckte jag inte något. Och igår körde vi inte med bilen. Så kan den ha lossnat helt spontant, utan att jag sprutat? Osannolikt, men å andra sidan borde skiten inte ha lossnat över huvud taget. Bilen är ett år gammal, liksom. Inget gammalt rostruckel precis.

Så vart f'n har locket tagit vägen, och hur gör vi nu?

Vi ska lämna in bilen för andra reparationer imorgon, och de lär ju inte ha såna lock på lager, eller?

Även om det inte går att hävda att den försvagades i samband med min repning av bilen, så borde man kanske få en ny på vagnskadegarantin, eller vad tror ni? En bil som varit i trafik i ett år och tre månader borde inte tappa locket sådär, kan man tycka.

Well, vi får se. arg som ett bi och riktigt besviken blev jag iallafall.

Nu får vi snart besök av min mor och hennes sambo, och Nova har längtat hela dagen. :) Ska bli så trevligt, och vi ska laga god kyckling á la Linas matkasse.

Har också försökt mig på en rödbetstårta som står inne i ugnen just nu. Vi får väl se, jag var tvungen att improvisera iväg lite från receptet, och sen glömde jag att vispa i smält vit choklad, så jag försökte rädda genom att vända runt lite efter att smeten hade hällts i formen. Om inte annat kan vi äta smet?

I morse när jag och Nova gjorde tekakor så glömde jag saltet. Hej, gravidhjärna!

Under juli månad är alla passager genom vägtullarna befriade från avgift. Läs mer om detta och trängselskatt i allmänhet på Transportstyrelsens hemsida.

Kör försiktigt!

Började lite oroligt med en Nova som hade klet i ögonen. Suck, inte nu igen, tänkte jag. Stackars tjej. Senaste ordentlgia ögoninflammationen var i julas, så vi har visserligen varit skonade länge, men jobbigt för stackarn att bli fasthållen och tvingad i salva. Och eftersom den receptfria aldrig har hjälpt förut, så tog vi en sväng till akuten. Där konstaterades att inget nytt klegg hade kommit på en och en halv timme, och att ögat inte var så jättesvullet. Tvätta ofta och håll händerna rena för att slippa smittas, var rådet vi fick. Avvakta och komma in igen om det blir sämre.

Så ringdes det till Novas farmor och farfar, för att stämma av ifall det var okej att hon är där på deras landställe i veckan som planerat. Man skulle ju kunna tänka sig att det inte är helt accepterat att ta hand om en kleggig unge i en vecka.

Men de tyckte det var okej, så vi satte oss i bilen och åkte iväg. Och åkte. Och åkte. Och åkte.

I fyra timmar satt vi i bilen ned. Spelade fotboll och busade runt, packade upp kläder, och så åt vi lite lunch tillsammans,  innan jag och pappan åkte hemåt igen. Lämningen gick bra, för kusinerna var kvar och busade med henne.

Pappan och jag åkte och åkte och åkte. Och åkte. Och åkte.

Det befarades att långa köer skulle vänta vid Södertälje och hela vägen genom stan, så vi tog en omväg genom Katrineholm och Enköping istället. Åkte på små söta vägar, och blev gång på gång stoppade av sniglar på vägen. 40 på 70-vägen, till exempel.

Till slut till slut var vi ändå hemma igen. Köpemiddag från italienska stället/pizzerian där vi bodde förut. Bums i säng.

Att man kan bli så slut av att bara sitta i en bil hela dan!