Tog en liten provtur, så jag fick prova köra också. Och passade på att ta några bilder. Inte så jätteproffsiga, men man ser hur hon ser ut iallafall. :)

Klicka för att förstora.

Nu har både jag och maken fått prova på att sitta och ratta och köra nya Härskarinnan lite. Wilma tas om hand av någon annan, och är inte längre i vår ägo.

Det blev lite svettigt ett tag för vi hade båda glömt bort att ta med extranyckeln till Wilma, så maken fick brumma på hemåt och hämta den, medan jag fick den coola instruktionen av bilen. Bra fördelning! ;) Fick också försöka lirka ut bilen ur hallen och runt till parkeringen innan maken kommit, och så skrev vi papper och hade oss och nu är hon vår.

Försäljaren tyckte jag var modig som rattade ut bilen för rampen och runt till parkeringen när han fick reda på att jag inte haft mitt körkort i ett halvår än. :P Men det är väl inte där skillsen sitter? Visst har jag inte lika stor vana som en del andra, men det gör ju också att jag är lite extra försiktig när jag ska ratta nytt. (Och första dan med Peggy är preskriberad nu, okej?)

Maken får ha Härskarinnan i garaget på sitt jobb, som är lite mer classy och svåråtkomligt för pöbeln än vårt.

Bilder kommer.

De sista detaljerna verkar falla på plats och det är bara vissa registreringsfrågor kvar att lösa. Bilen var flyttad i hallen idag. Och hon hade fått en stor fin lapp som det stod SÅLD på. :)

Imorgon, förhoppningsvis på lunchen, ska vi säga farväl till Wilma och istället hälsa Härskarinnan Ofelia välkommen till familjen.

Sällan trodde jag vi skulle vara så nöjda med Wilma som vi blev. Som vi är. Hon har varit vår trotjänare under flera tidsepoker. På Pysentiden. Innan Nova ens var påtänkt.
Tack för den här tiden.

Tittade mera på bilen efter jobbet igår, och provkörde. De hade bara en automat inne, och vi vill ju ha manuell växellåda, så maken fick köra, jag klämde bara lite på bilen och testade navigeringen. Det kändes bra. BRA.

Försäljarsnubben hade en kollega som var värderingsman också som tittade på vår bil. Båda tyckte den såg oväntat bra och fräsch ut för att vara tre år gammal. Men köper man en ny bil tar man väl hand om den?! Ditec-behandlar, tvättar ibland och sånt. Försöker att inte kallstarta på vintern, kör på bensin ibland för att rensa systemet, tokväxlar inte. Eller? Såklart den ser bra ut! :)
 
I helgen svamlade en Volvoförsäljare om att han skulle ge 120-125 i inbyte, visserligen med något sänkta priser på den eventuella bilen vi skulle köpa hos honom då, men här fick vi fyrtio till. Känns inte helt fel. En ny ny bil är ju inte gratis annars heller, och fyrtio tusen kronor kan man ha roligare för. (Rättelse: fyrtio drogs av på slutpriset, men inbytespriset landade på 120.)

Så nu är det finansieringsdiskussioner som kanske drar igång i eftermiddag, och eventuellt har vi en ny bil i garaget i slutet av veckan. Håll tummarna!

Idag var en bilandets dag för min del och en skrapandets dag för min make.

Jag mötte upp hemma hos Hanna vid tio, hjälpte till att bära ut mittensoffan från minibussen, och sen bytte vi bil för några timmar. De fick vår Peggy (Peugeot 307:an, ni vet) och jag tog Folkabussen, årsmodell.... 1976?

Det var lite läskigt i början, för jag hade problem med växlarna, och bussen skumpade mest uppåt och inte så mycket framåt. Men sen lärde jag mig. Ettan är mot knät, tvåan upp mot fläktreglagen, trean mot låret, fyran mot fläktknappen och femman ungefär rakt bakåt. Backen fick jag pilla ganska mycket med när jag behövde den.

Bussen var väldigt praktisk. Mittensätet togs alltså ut, och bakre sätesraden fälldes framåt, så det blev ett stoort utrymme i två nivåer i bak. Själv satt jag högt upp, långt fram och såg riktigt bra framåt på vägen.

Lite läskigt också i början när jag körde på motorvägen för bussen är mycket högre än den bil jag är van vid, och tog en del vind. Men när jag vant mig så lyckades jag parera kastvindarna rätt så bra.

Väl inne i stan så tänkte jag vara lite smart och komma bakvägen, för att slippa vända inne på lilla gatan. en genväg är som ni vet ofta senväg, och eftersom jag inte kör inne i stan särskilt ofta tänkte jag ju inte i förväg på hur enkelriktat det är överallt... Det slutade med att jag fick åka runt hela klabbet och sedan komma tillbaka och åka rätt. För att också vända på lilla gatan, men där fanns ju en liten minivändpinne man kunde köra runt, så det gick bra.

Soffsläpandet var också överraskande enkelt. När vi väl tagit av klädseln var det bara att lyfta ut soffan, vinkla lite och moffla in i bilen. Tjoff, klart! Vi snackade lite innan jag drog mig hemåt igen.

Hemma lyfte vi ut soffan och bar in den i hallen och så vaknade Nova som sovit i två (!) timmar. Hon sov bara en halvtimme igår, så vi blev lite förvånade. Men det är bra att hon sover när hon behöver.

Så åkte jag tillbaka med bussen och fick min bil tillbaka också. Och sen hem för lunch. Gotti! Medan Nova avslutade sina sista bitar jordgubbe baxade jag och maken upp soffan för trappen. Vi befarade att vi kanske skulle behöva skruva isär soffan och ta den i två delar, men även det gick lysande! 

Nu står soffan däruppe och väntar på att vi ska få iordning rummet. Madrasen ligger utspridd på vardagsrumsgolvet med det gamla överdraget på så det gör inget om vi smutsar ned lite, det ska ju ändå bytas. Nova har lekhörna där, med två kuddar från soffan! :)

Efter att jag började övningsköra har jag förstått riskerna och möjligheterna i trafiken, och uppskattar förmågan att anpassa sig och kunna ta snabba beslut.

Jag har också börjat se hur många puckon och rena idioter det faktiskt finns ute i trafiken, och visst har jag själv gjort ett misstag eller två nån gång, men det finns väl gränser.

Idag var en lite läskig dag att köra bil på.

Det droppade lite lätt när jag tog ut bilen från garaget, men när jag kom ut på vägarna hade det tilltagit betydligt redan. Ett regnoväder drog norrut precis som jag åkte söderut, så jag tror att jag träffade norra delen av det och sen åkte rakt igenom hela påväg till jobbet. Tokviftning av torkarbladen, lite dålig sikt och risk för vattenplaning. Kan det bli bättre?

Nåväl, precis efter backen upp från Statoilrondellen finns det ju en påfart (från Plantagen och Rosersberg), där just påfarten in på vägen är skyltad, och inte styrd av trafikljusen. Det är 70 på vägen, så jag brukar alltid vara lite extra försiktig när jag ska svänga in på den om jag kommer från det hållet.

Två bilar stod där och väntade. En röd gammal Volvo, som körde på i god tid framför mig, och så en grå SAAB, som kanske borde ha väntat lite längre. Föraren tvekade först, men när jag kom närmare så trängde han sig ut bakom Volvon. Visst såg jag. Visst bromsade jag. Men jag var ändå tvungen att tuta på idioten. Skulle det ha skett en olycka hade han (ja för det var en relativt ung man, runt 30 skulle jag tro) klarat sig mycket sämre än jag. Jag åkte i 70, dammit! Jävla pucko.

Sen brände han iväg vidare utan hänsyn. Som tur var var trafiken gles även i det vänstra körfältet just för tillfället.

Natten blev inte helt toppen, jag sov rätt oroligt och vaknade snurrig i huvet.

Jag snoozade en gång för att piggna till lite och sen efter morgonens badrumssession var jag fit for fight.

Men nästan framme vid jobbet bytte jag fil, när jag såg att E4 fortsatte i de två vänstra körfälten. För att strax därefter komma på att jag ju skulle längst till höger... Tokigt. Som tur var var trafiken fortfarande ganska gles och de högra körfälten rätt så tomma, så jag kunde bränna över smärtfritt. Men jobbigt att missa avfarten och behöva vända på andra sidan stan..

Efter allt bajs som hänt så var det idag dags att få en skadebedömning på bilen. Jag kom tio minuter innan öppning, och snälla personalen som såg att vi var tre stycken som stod och trampade där fem i öppnade lite tidigare.

De andra kunderna hade andra ärenden, så min skada blev ganska snabbt betittad. Digitalkameran kom med ut och han klämde lite på framskärmen, som har en ganska stor spricka. Jag frågade om det kanske var läge att hissa upp bilen och titta om något hamnat snett eller så, men han tyckte det räckte med att göra det vid reparationstillfället.

Jag hade förstås inte memorerat mätarställningen, så vi skulle öppna dörren och kolla, och jag fumlade järnet med nyckeln. Helt plötsligt fick jag för mig att jag skulle stoppa in den i låset och vrida om, men det hade ju inte behövts... Så lyckades jag trycka på fel knapp och låsa bilen istället för att låsa upp, och till slut kom vi in. 40775 har bilen tydligen gått.

Vi har fasat lite inför att inte hinna få en tid tillräckligt snart, men det visade sig inte vara så stora problem med det, för vi fick en tid om två veckor. Då vill de ha bilen inne i en veckas tid, och det är precis då vårt SL-kort går ut. Lite surt, men det klarar vi nog. Känns onödigt att köpa nytt SL-kort för den veckan, när den som är hemma med snuttan åker buss gratis.

Och bilen måste ju ha ett namn. Vi har diskuterat lite, och maken gillade inte riktigt mitt förslag från början, men han hade inget bättre att komma med. Och eftersom hon är en Peugeot så får hon från och emd nu heta Peggy. :)