Det går lite i slow motion här idag. Barnen är förkylda och igår pratade jag bort rösten, så jag låter som en pojke som hamnat i målbrottet...  Hostar och sedan i eftermiddags har jag haft en dundrande huvudvärk.. :/

Så efter dansen imorgon bitti blir det nog inte många knop för min del.

Igår vid lunch bestämde jag mig för att ge LCHF en ärlig chans. Jag har lite halvhjärtat försökt tidigare, men fusket har ju inneburit att slutresultatet blivit det omvända gentemot förväntat. Huvudvärken och magproblemen har satt stopp också, men nu hoppas jag att de kanske ger med sig efter ett tag?

Så. En månad ska jag ge det och sedan utvärdera.

Tips och recept emottages tacksamt.

Ja, så jag har blivit diagnosticerad med en depression igen. Känns bra att ta tag i, så det inte går längre än vad det redan gjort, och så jag kan börja vända. Har fått en samtalskontakt med hjälp av BVC och idag träffade jag även en läkare och diskuterade medicinering.

Det blir samma som sist, och med en liten buffertmedicin att ta till i början ifall det skulle bli som innan, att det blir sämre innan effekten kickar in ordentligt.

Min fine make kommer jobba deltid hemifrån ett tag framöver tills jag känner mig bättre, och det stödet känns kanon att ha! :) PUSS på dig finaste!

Jag mår inget vidare just nu, och som jag tidigare nämnt hade jag ganska höga poäng på ett test hos barnmorskan, där man beräknar risken för (förlossnings-?)depression. Idag var jag där och pratade med henne igen och berättade lite hur jag har det, och vi pratade återigen om medicinering. Det känns som att det kanske behövs ändå, eftersom det har fungerat tidigare och eftersom det i nuläget går åt fel håll. Nästa vecka har jag fått en läkartid.

Dexter har den senaste veckan slutat signalera att han vill ha mat, han börjar tokskrika direkt och är vrålhungrig, och han vägrar brösten eftersom det tar för lång tid att få ned maten i magen (antar jag). Efter en flaska ersättning kan han ta tutte, men inte innan. Nu har det stegrats mer och mer de senaste dagarna, och idag har han knappt ammat alls. På natten kan det gå bra, när han är i halvdvala, men i vaket tillstånd går det fetbort med tutte.

Eftersom jag mår som jag mår så är det inte så konstigt att han blir orolig, för de små känner ju av mer än man tror, och dessutom är ju mjölken kanske lite tunnare än vanligt, och inte riktigt lika riklig.

Då har vi lite två vägar att gå; kämpa med amningen och öka stressen ännu mer, eller släppa taget? Och så frågan om medicinera eller inte... Det lutar ju åt att det blir droger här framöver tyvärr. Det har varit ganska skönt att slippa knarka tyngre grejer de senaste två åren, men nuvarande situation är inte hållbar.

Och vad gäller amningen... Ja, jag hade ju hoppats att kunna amma i ett halvår iallafall, så vi får se hur det blir. Det är ju han som får bestämma. Just nu verkar det som att vi får köra på nattamning och snuttar efter ersättningen då och då på dagarna, de gånger han inte bara vrålar när jag lägger till honom (för DET är nog den största stressen av alla). Det känns också som att det är en överhängande risk att han tokratar bröstet efter nästa testperiod längre fram (då han bara ska få ersättning och ingen tutte alls under en vecka).

Jahapp. Idag fick jag tillbaks min mens också, på Dexters tioveckorsdag. Kanske därför jag har gråtit lite extra de senaste dagarna...

Maken tog natten, jag fick peta på honom när jag hörde Nova och han inte vaknade, men det var bara två gånger på hela natten. (och några på kvällen innan vi gick och la oss..)

Vår lilla finis.

Lite mer förkyld nu, men liksom igår morse är febern som bortblåst just nu. Hoppas att den håller sig ur vägen och att hon blir frisk snart.

Drömmer nästan varje natt om att förlossningen sätter igång. Mest som vattenavgång eftersom det är det sättet min kropp känner till, men ibland också av värkeskalering.

Dock inget som hjärnan översatt i kroppslig aktion ännu, och det känns lite konstig att man känner att man behöver gå på toa men när man kommer dit så kommer inget ut. Trycket är ju där iallafall, och det ska det väl vara så här pass sent in i graviditeten.

Nä, alltså ingen bebis idag heller (hittills).

Tjocka slemhinnor har jag ju haft sen i somras (ungefär vecka 7 i graviditeten, det var då det mesta kom), speciellt påtagligt på nätterna, och snarkningarna har antagligen inte upphört sen dess, men som tur är har jag en make som kan somna/sova igenom nästan vad som helst. ;)

De senaste dagarna har jag också varit ordentligt täppt även på dagarna, men i perioder. Utomhus är det som bortblåst, och när jag kommer in kan det dröja ganska länge innan det kommer (och det spelar ingen roll ifall det är hemma eller på jobbet eller hos grannen eller på förskolan). Men. När det kommer så är det tjockt så inihel*e och ungefär omöjligt att andas, annat än flämtande genom munnen.

Kanske är det graviderierna som tar fart såhär på sluttampen (?) och kanske är det Novas förkylning jag åkt på. Vad vet jag. Störigt är det iallafall och jag har så lätt att tycka synd om mig själv just nu. :P Stackars, stackars. :/

Nova låter också lite bättre, men hostar en del när hon sjunger eller springer omkring. Bara en kortis nu vid läggdags, skönt.

Slemhinnorna i min näsa har verkligen svullnat upp något helt kopiöst de senaste två dagarna. Jag tror att jag har gått och blivit förkyld. I slutet av förra veckan kliade det ju lite i ögonen, och täppan i näsan var på vanlig gravid-nivå, men nu kan jag inte andas alls genom näsan och det smårinner lite ibland. Mysigt.

Jag tänkte att det kanske kunde få gå över snart? Och så ska jag ta och vara ltie frisk och pigg så jag kan föda barn sen. Vad sägs om det, kroppen, deal?