30 mars

Hinnsvepningen hos barnmorskan gav resultat!

Knappt två timmar efter att jag kom hem (dvs runt 19) började som sagt de första värkarna. En helt annan karaktär än de sammandragningar och molvärk jag känt innan. Först med ca en kvart emellan och sedan tätare. Var 3-8 minut under andra timmen men med lite varierande längd, och vi packade ihop oss och åkte med Nova till mormor. Fortsatte klocka värkarna i bilen och när vi var hemma hos mormor och Anders var det 4-5 minuter emellan och alla var en minut eller lite längre (bara någon enstaka höll i sig bortåt två minuter). Nu hade intensiteten tilltagit ordentligt och det gick helt enkelt inte att bara andas sig igenom värkarna.

 

När vi kom in till förlossningen, cirka halv tolv på natten (inskriven 23.20), blev det tätare mellan värkarna men kortare värkar och jag började få svårt att stå ut.

 

CTG-kurvan blev asjobbig och jag ville bara att tiden skulle gå så de kunde undersöka mig och ge mig droger!

 

31 mars

Efter första undersökningen sa barnmorskan att tappen var utplånad och att den inre öppningen var ca 1cm. (här kom jag på att 3cm som min barnmorska sagt tidigare såklart gällde för den yttre öppningen…) och jag blev besviken. Jag hade ju så jävla ont!

 

Vet inte hur det är för andra, men jag hade knappt någon smärta i ryggen, bara lite spänningar där bak, men i fram var det som om någon stod och skar/högg i snitt-ärret från sist. En skarp smärta tvärs över nedre delen av magen, som ett streck. Och mellan värkarna skakade jag i hela kroppen, de sa att det beror på ansträngningen…

 

När man är så lite öppen kan man inte få medicinsk smärtlinding (tydligen), och jag blev besviken hänvisad till duschen. Satt på en pall inne i duschen och det var tur att det fanns ett handtag där, för det fick mig att överleva varje värk (även om jag ibland trodde jag skulle dö... eller nej, men ni fattar). Värmen från vattnet gjorde värkarna lite kortare men minskade förstås varken smärtan eller intensiteten. Här tror jag det var ganska jobbigt att vara maken, som satt utanför duschen och bara kunde se på när jag led igenom varje värk och försökte andas bäst jag kunde. Jag provade efter kanske 45 minuter att gå ut ur duschen för att kanske ligga ned och ta värkarna, men så fort jag torkat mig var jag tvungen att gå in igen, för värkarna blev längre i kylan. Nu var det ca 2 minuter mellan värkarna, och jag bara önskade att klockan skulle ticka på, så jag skulle bli undersökt igen (varannan timme brukar de göra det tydligen).

 

Fick också prova på att sitta i varmt bad och det var ungefär samma som duschen, men jag hade varmt vatten runt hela mig, och maken kunde åtminstone hålla handen när jag pustade mig igenom värkarna. Här såg man på CTG-kurvan att pulsen på barnet gick ned när jag tog en värk, från att ligga mellan 135-165 så gick den ned på 80-90 ibland, och vi trodde först att det var min puls eftersom mätarna kan vara svåra att sätta (värkmätaren gav knappt utslag alls när jag stånkade på, var knappt uppe på 35 när jag hade skitont, och sen i ett läge där jag upplevde smärtan som samma, var den uppe över 80, och en gång så högt som 127!). Så när jag kom upp ur badet blev jag undersökt och en elektrod kopplades till barnets huvud (kl 02:20, här står det "CTG patologiskt" i journalen) så att man skulle vara säker på att det var hans hjärtfrekvens som mättes. Minns i efterhand att barnmorskan sprang genom korridoren med mig i rullstol för att skynda få till skalp-CTGt. Behövde gå på toa och hon uppmanade mig att skynda på. (Fick en kateter efter det för att jag inte hade råd med lyxen att gå på toa mer...) Noteras att vattnet inte går vid sättning av elektroden, det borde ha kommit en del iaf eftersom man tar hål på hinnorna för att komma in till huvudet.

Intensiteten och intervallet på värkarna var kvar på ungefär samma nivå, men barnets puls gick ned vid varje värk. Ned mot 45-50 vissa gånger och det är ju inte helt bra. (Någon gång upp mot 240 också..) Jag fick vända och vrida på mig och byta ställning för att se ifall det blev bättre med lillens puls, men det verkade bara vara en ställning som fungerade. Liggande på vänster sida, med benen böjda och ryggen lite vriden åt höger. Men okej, najs. Man får stå ut, liksom.

 

Jag fick Bricanyl (kl 02.30) för att lugna värkarna en stund, och kunde även få lustgas nu. Värkarna försvann en liten stund (kanske 4-5 värkar som hoppades över) och kom sen tillbaks med samma kraft. Lustgasen tyckte jag inte gav så mycket effekt, men gjorde att jag fokuserade på något annat just för stunden. Andas in och andas ut, låångsamt. Tror jag lyckades ganska okej med timingen även om jag vissa gånger började lite för sent, men vid två tillfällen andades jag in för länge och blev riktigt yr och illamående.

När jag äntligen var öppen 4 cm kunde jag få epidural, och det tackade jag förstås ja till. Vet inte hur jag skulle ha överlevt natten annars, när jag redan hade så vansinnigt ont och bara var öppen 4! Det har man ju hört att det är från 6-9 cm som är den mest smärtsamma biten och då var jag inte så sugen på att vara med längre, jag höll ju redan på att gå åt.

 

Fick vänta ca 25 minuter på narkosläkaren, men jag kan säga att han var efterlängtad! Och att det var riktigt oskönt när ilningarna från bedövningen och även  från själva EDAn satte in.

 

Epiduralen sattes klockan 3:55, och skulle ge full effekt inom 15-20 minuter. Fick sitta som en groda med hälarna ihop och benen upphöjda under den tiden, för att bedövningen skulle fördela sig jämnt.

 

Under tiden tyckte jag lustgasen hade tappat all effekt, så den stängdes av. Och när EDAn började ge effekt så var det härligt. Men jag kände fortfarande av värkarna ganska ordentligt på vänstersidan (det strålade från ljumsken och upp mot magen) så efter ett tag fick jag en boost och fick ligga på vänster sida tills den satt igen. Tyckte dock inte den boosten gav någon effekt alls, men halva värken var ju borta i alla fall…

 

Nu började man oroa sig allt mer för lillens puls vid värkarna, och jag måste ha fått en elefantdos Bricanyl vid 4.35, för det var helt lugnt fram till morgonen (fast, just det, EDAn gör ju också att värkarna kan stanna av). Jag sov förstås ingenting, och var tvungen att ligga kvar precis i mitt vänstra sidoläge hela tiden. Lyssnade konstant till klickandet från CTG:n för att kunna upptäcka om barnets puls skulle dippa. Det gjorde den bara tre gånger, och då gick den inte ens under 100.

 

(Enligt journalen klassificeras CTGt som normalt vid 05:20.)

Framåt gryningen och klockan strax efter sex någonting, så kom värkarna tillbaka lite smygande. Först bara upp mot 23-30, sedan allt starkare och ju starkare värkar, desto lägre puls hos lilleman. Och desto ondare i magen på mig.

 

Runt sju var det skiftbyte bland barnmorskorna och 07:10 larmades efter assistans och rummet fylldes med folk. Jag fick försöka byta ställning igen men nu hjälpte ingen. Fick Bricanyl igen.

 

Det började pratas om snitt. Om hans puls fortsatte sjunka sådär, så skulle han inte klara resten av värkarbetet, och det kunde bli tal om katastrofsnitt.

 

Min panik kom krypande. Såklart hade jag sett fram emot en vaginal förlossning, men jag såg ju att lillen inte mådde bra, och jag ville verkligen inte vara med om att bli sövd. Så jag försökte lägga mig i diskussionerna och förstå hur de tänkte och kanske snabba på snittbeslutet så det inte skulle behöva tas ”för sent”.

 

De gjorde en undersökning på mig och upptäckte till sin (och min) förvåning att värkarbetet under morgonen hade fortskridit riktigt riktigt bra och jag nu var nästan helt öppen! Mer än 9 cm, men med en liten kant kvar runtom. Då diskuterades istället ifall vi skulle kunna genomföra en vaginal förlossning, hur snabbt skulle vi kunna nå hit och dit, och så vidare. Huvudet stod nu vid spinae.

 

De tog två laktat-prov på barnet (kl 08:00) genom att ta blodprov från hans hjässa. De förde in något rör som hade en inbyggd lampa, och tog sedan två blodprover. Det tog en liten stund eftersom han snurrade runt därinne för sig själv, och man ville ju inte skada honom på något sätt. (Ganska märklig känsla, förresten, när man tar en värk, inte särskilt ont eftersom man är lite bedövad fortfarande, och sen i slutet vrider sig bebisen och elektrodsladden knorvar sig mellan benen på en…)

 

Proverna visade på 5,7 och 5,8 och innebar att han började visa tecken på stress. Beslut om snitt togs snabbt (kl 08:03) och vid överlämningen till morgonläkaren ingick alltså ett akut kejsarsnitt.

 

Jag försökte bearbeta situationen och det kändes ändå lite som en seger att få till stånd ett vanligt akutsnitt och slippa bli sövd, när vi ändå insåg att han måste komma ut ganska snart.

 

Darrningarna i kroppen blev värre och värre, och snart berodde det kanske också på sömnbrist, stress och spinalbedövning. Jag trodde först vi skulle använda samma slang som till EDAn, men eftersom den inte hade tagit så bra så valde narkosläkaren att sätta en helt ny. Också obehagligt men inte alls lika som EDAn.

 

Tror att samtliga inne i operationssalen förutom barnläkaren var kvinnor, och de verkade ha jobbat ihop ett tag för det var verkligen professionellt utfört arbete och bra stämning i teamet.

 

Det tog dock ett tag, både att få ut barnet (första snitt lades 08:39) och att sy ihop mig (klart först 9:34), och det fick jag senare reda på berodde på att min livmoder och lagren under var väldigt ärriga sen sist. (Den här gången fick kirurgen klippa ett jack uppåt också förutom snittet längs bikinilinjen, sen fick barnmorskan trycka ”nerifrån utgången” medan barnläkaren tryckte ovanifrån och försökte klämma och dra ut honom.) Jag fick också läkemedel (nitroglycerin) för att livmodern inte skulle dra ihop sig så hårt, och klockan 8.48 kom han ut. (Sen fick jag även oxytocin iv för att den skulle börja dra ihop sig mer...) Det står också i journalen att inget synligt fostervatten fanns när de öppnade upp mig. Undrar vart det hade tagit vägen?!

 

Ett litet gny från vår efterlängtade son, och mina tårar rann ner för kinderna. Såklart. Lättnad, stress och lite skräck på samma gång.

 

Men jag fick inte upp honom på bröstet, för han hade lite problem med andningen och var slapp i kroppen. Han fick springa ut med pappa till barnrummet intill, de sög fostervatten och slem ur honom, tog blodprover och satte elektroder och försökte få igång allt som det skulle. Tre barnläkare var på plats (varav en överläkare och en student iofs) och efter några minuter bar det av iväg till neonatalavdelningen för mer intensiva kontroller och åtgärder. (Fick senare höra att han hade elektroder som monitorerade puls, syresättning och andningsfrekvens, cpap för att kunna andas bättre och tillförsel av syrgas för att få upp syresättningen i blodet.)

 

Längd och vikt var inte relevanta i det här läget, men det visade sig sedan att han var 54cm lång och vägde 3560gram. Huvudomfånget var 35cm.

 

Jag blev ihopsydd och geggad med ganska länge (pga ärrigheten) men väl omhändertagen och tjejerna bakom huvudet på mig hörde hela tiden efter hur jag mådde.

 

Till uppvak, låg där till 12.25 då vi fick åka till BB. Till ett tomt rum. Fick sen på em komma ned och hälsa på Dexter på neo och träffas för första gången. Hade fått se honom lite snabbt innan de sprang iväg till neo, men inte klappat så mycket utan mest bara sett och pussat på jättesnabbt.

 

Vi skulle först ha fått ett rum på neo där vi kunde ha bott med honom, men så kom besked om att han skulle skrivas ut redan samma eftermiddag och bo med oss, men det var den eftermiddagen de hittade en liten pneumothorax på en lungröntgen de gjorde (efter att andningsljuden var lite avvikande), så han skulle stanna kvar där över natten på bevakning medan vi fick återvända alldeles ensamma till vårt rum på BB. (detta besked fick jag dock när jag var där själv och maken hade återvänt till BB för att fixa lunch åt oss. Så där satt jag, nyopererad, i en stor jäkla säng, och hörde bara att vår son har ett hål i lungan. Hål i lungan, hål i lungan! och kunde inte röra mig och kände mig övergiven och ensammast i hela världen). Nör vi var och besökte honom senare på kvällen fick personalen på neo makens mobilnummer och skulle ringa om han blev lite extra snuttig eller behövde oss på annat sätt.

 

Jag sov inget den natten heller. Tänkte, tänkte, tänkte. Hade lite ont. Var förvirrad och förtvivlad. Så fort någon gick förbi utanför i korridoren, lät det som det klickande ljudet från CTG:n natten innan. Hjärnan jobbade på högvarv och försökte bearbeta vad det egentligen var som hänt. Läka kroppen och själen lite. Det gick väl inget vidare.

 

1 april

Strax efter sex morgonen efter ringde de ned oss från neo. Jag hade lyckats gå upp ur sängen själv (wohoo, vilken skillnad från förra snittet!) och fick åka ned i rullstol. Ammade och gosade med vår lille älskling, och vid halv nio skulle det gås rond och diskuteras status och så. Vi åkte tillbaka upp till oss och åt frukost. Jag minns att jag var avundsjuk på de par som satt där och hade en plastbalja med ett barn i med sig till matrummet.

 

Sen framåt tiotiden åkte vi ned igen. Gosade lite mer och fick sedan prata med läkare som gav honom permission för resten av dagen och natten, och vi skulle bli kallade tidigt nästa morgon på en ny lungröntgen.

 

Vad härligt att få ha ett barn i sitt rum på BB! Det är ju liksom det man förutsätter när man åker in...

 

Den här dagen togs katetern, jag gick upp och gick allt mer, tog en dusch och lärde mig lite bättre hur jag skulle kliva upp ur sängen. Hade ont i huvudet.

 

Kvällen och natten bestod i att amma, amma, amma. Vi hade ju inte träffats så mycket innan så han låg efter, kan man säga (jo, de hade koppmatat honom ibland med Nutramigen på neo men det är ju inte riktigt samma sak...). Inte mycket sömn, men nu kunde jag försöka slappna av i mötet med honom iallafall.

 

2 april

En dag av väntan. Vi blev aldrig kallade till neo, och vår barnmorska ringde ned för att kolla status efter morgonronden vid niotiden. Lite struligt eftersom de är två separata vårdinstanser, de har inte insyn i varandras verksamhet riktigt.

 

Vi väntade och väntade. Och väntade.

 

Mina framsteg var dock större än jag själv förväntat, jag drack vatten och sprang på toa mest hela tiden, ammade emellanåt och lärde känna kroppen på nytt.

 

På eftermiddagen hade vi fortfarande inte hört något, och bad vår barnmorska att ligga på lite till. Kunde vi göra något själva? Kändes lite hopplöst. Skulle vi kunna skrivas ut dagen efter eller stanna kvar på neo?

 

Efter 15 blev vi kallade ned och röntgenbilder togs. Två stycken; en framifrån och en från sidan. Sen klart. Och så vänta igen.

 

Nu började mina tårar rinna, kanske hormonchocken (baby blues) som gjorde att det rann över, men en hel del stress och

 

Först klockan 19 hade vår barnmorska svar till oss. Och det var en lättnad! pneumothoraxen hade vuxit ihop av sig själv och inget spår fanns kvar! Vi skulle komma hem nästa dag! Barnläkarbesök, PKU-test och läkarkonstultation skulle till så snart som möjligt, helst läkarkonstulationen kvällen innan hemgång, men eftersom en förlossningsavdelning inte alltid går att planera så bra och situationer uppstår titt som tätt, hann vi inte träffa någon läkare förrän förmiddagen efter.

 

3 april

Nu väntade vi bara på att få åka hem. En helt annan känsla av väntan mot gårdagens. Nu var allt bra och vi levde inte i ovisshet, bara i otålighet. :)

 

PKU-testet var knivigare än väntat, då både händer och fötter var sönderstuckna redan, och efter en kvarts försök i båda händerna blev det till att sticka i huvudet.

 

När alla läkarbesök var avklarade så kom Nova och hämtade oss på BB, och så åkte vi hem, strax före tolv på söndagen.

Dexter Karl Victor heter han.
Kom till världen klockan 8.48 den 31 mars 2011 med akut kejsarsnitt. 54cm lång, 3560g tung och 35cm runt huvudet. Hårfärg: Ljusbrun.

Ett dygn på neonatalen, ett dygn med oss på BB. Nu väntar vi på en tid för lungröntgen här på förmiddagen. Om allt ser bra ut kan vi få åka hem imorgon. Men vi får se.

Ååkej, så nu vet jag hur de känns. :)

Runt 18.30 började de första, med kanske 15-20 minuters mellanrum. Efter ett tag allt tätare (lagom till att jag hade nattat Nova, hon somnade ca 1920).

Har nu haft hyfsat regelbundet med 3-8 minuter emellan sedan dess. Tog en dusch och försökte slappna av, har också ätit två smörgåsar, men nu har det tilltagit i intensitet och även längd. Så nu förbereder vi oss på att åka till mormor och lämna Nova, och förhoppningsvis håller värkarna i sig så vi kan åka till förlossningen på vägen hem.

Håll tummarna!

Som ni kanske har märkt har jag inte mått helt bra de senaste dagarna. Allt mer deprimerad, allt mer hopplöshet i bröstet. "Det kanske aldrig blir nån bebis..."

Idag efter att jag ramlat ringde jag till barnmorskan och när jag blev tillbakaringd (och fått reda på att recept kommer elektroniskt samt att det inte föreligger någon större risk för barnet efter mitt fall, varken "mos-mässigt" eller infektionsmässigt) så bröt jag ihop lite i luren, men lyckades ändå få fram att livet suger och är det möjligt att bli igångsatt innan 42 hela veckor om man mår såhär?

Det var inte min ordinarie BM som jag pratade med, men hon skulle stämma av med henne och sedan återkomma.

Och efter nån timme ringde min BM tillbaka. Receptet var påväg, och hon ville göra en deal med mig. Jag lyssnade ivrigt på vad den skulle bestå i, och för min del såg jag bara positiva sidor med den.

Fick en tid redan nu samma kväll, klockan 17, för att göra en hinnsvepning och om det sedan inte kommit någon bebis på fredag, när jag har min ordinarie tid, så ringer hon och bokar en igångsättning så snart som möjligt. Nu ändrades anledningen till tårarna, vilken lättnad jag kände plötsligt! Vilken skön känsla att bli lyssnad på och tagen på allvar, och vad härligt att jag fick dela den stunden med fina Jessica! :) Vi grät ikapp lite vid lunchbordet och jag ringde runt till maken och min mor (barnvakten) och sa att nu hoppas vi att det händer grejer på riktigt snart!

Själva hinnsvepningen var lite som jag föreställt mig, men inte lika obehaglig. Visst var det inte särskilt skönt att bli rotad i, men det är ju sällan man njuter av att gå till gynekologen liksom.

Hon undersökte mig först, kände efter hur läget var därinne, och tappen var uppmjukad och mogen, förkortad till ca 2 cm. 2-3 cm öppen, och hon kände huvudet tydligt där i hålet. En hinna emellan "världen" och huvudet, med vätska i, så jag lär märka ifall vattnet går. :) Hon sa också att det här snart borde vara avklarat, och att hon skulle bli väldigt förvånad ifall jag var gravid när veckan är slut. Det låter ju lovande! :) (men jag vill ändå helst ha en marsbebis och slippa komma dit på fredag!)

Så pillade hon och försökte vidga lite och det var väl inte världens skönaste men inte så hemskt som jag trott heller. Efteråt kändes jag bara lite öm och tydligare sådär panikkissnödig än innan. Han kanske kommer åt att klämma mot blåsan bättre nu. :P Har fått springa på toa ännu oftare sen dess. :)

Inget alls på ett tag sen, men nu börjar jag känna tydligare värkar lite då och då. Inte samma som den konstanta molvärken, utan lite mer som kramp längst ned i magen. Inget helt regelbundet och ganska korta värkar om man frågar Värktimer.se, men ändå verkligen skillnad från de senaste dagarna, då jag bara haft det konstanta molandet och inga "andningsvärkar" alls. Hoppas, hoppas!

Sitter och tycker synd om mig själv. Har molvärk som vanligt (har just varit på toa, och då får man ju det), och när jag kompletteringshandlade äppelmos i morse (ja, Nova äter typ en halv burk om dan, nästan!) så snubblade jag utanför Coop och skrapade upp båda knäna och ena handen. Fan vad det svider.

På högerknät blev det slamsigt och kanske 2mm djupt. Jälaskit.

Och så har jag ju bara ett par byxor nu, typiskt att de ska bli blodfläckiga. :( Slängde in dem i maskinen så fort jag kom hem, och chansade på lite Vanish med tvättmedlet, så vi får väl se. Tror inte det gick hål så mycket på byxan iaf.

Nu väntar jag på att BM ska ringa tillbaka, ska klaga lite och höra efter hur man gör, nu är Niferexen helt slut (borde jag köpa fler redan nu, för bebisen är ju kvar därinne och det lär ju blöda lite efter med?) och jag har bara tre sovtabletter kvar. Två dar kvar till undersökning,..,.,

Inne i ett forum jag hänger, så skrev någon att man kan påskynda förlossningen lite genom att äta pizza. Högst osannolikt skulle jag tro, liksom de flesta andra tricksen, och jag undrar hur mekanismen skulle funka? (och hur många pizzor per dag i hur många dagar måste man isf äta för att det ska funka?)

Ät magen så full att bebisen inte får plats längre? Skaffa hjärtklappning och högt blodtryck av den onyttiga maten så bebis vill lämnba kroppen så snart som möjligt? Skapa tarmljud så det låter förfärligt därinne?

Funkar det lika bra med hemmalagad pizza eller måste det vara fettdrypande köpepizza? Vad ska det vara på, finns det vissa pålägg som man föder bättre på än andra?

Iallafall så var det väldigt länge sen vi åt pizza och jag blev såklart sugen. När maken kom hem så diskuterade vi lite och Nova var med på noterna. Så vi åkte iväg allihop och köpte en varsin pizza till middag.

Nu när magen inte alls är så stor längre (eller så långt upp, vad vet jag, den känns iaf inte så i vägen som den var tidigare) så får man plats med mer mat. Så jag satte i mig hela pizzan (utan kanter förstås). Hurk. Och utan att känna mig sådär övermätt som man ju oftast blir av att äta en hel pizza.

Magen började såklart rumla direkt, haha. Men än så länge inte någon bebis på väg.

Om ni undrar så har han inte kommit ut än.

Det gör ont som fan ibland när han vrider på huvet därnere, hoppas det är över snart.

(ja, jag är fortfarande lika less.)

Sjukt jävla less.

Det gör lite sådär mesont, halvont och ibland skitont, och så tror man att nu kanske det kommer en till snart igen, men näe. Icke.

Så trött på att alltid vara trött och less och svullen och gravid ha ont och så händer det aldrig nåt. Ta ut ungen nu.