Sitter inne i soffan och har just fått lilleman att somna. I min famn... inget annat verkar funka idag. Han har det lite jobbigt med magen idag och solen är skoningslöst strålande så vi har knappt nån skugga på baksidan trots solseglet min far skänkt oss som maken just satt upp... Men gosh vad skönt vi hade det på lunchen när vi fick besök av Victor o Malin och grillade hamburgare och grilloumi och satt ute på altanen precis innan solen började gassa som värst. Niice!

Har letat som en dåre efter vår bärsele som jag verkar ha supit bort (eller lånat ut?) men nu har mamma hjälpt mig klicka hem en annan från Tradera. Så smidigt att få hjälp av en som kan den där världen, och så löste vi betalningen med hjälp av kontouppgifter över telefon. :) Inte jättebilligt då vi gick på Köp-nu-priset och frakten tillkommer ju, men vi behöver verkligen en. Jag orkar inte ha med vagnen till gungställningen, eller ständigt böja mig ned för att hjälpa lillebror med napp eller klappar, så jag tror att en bärsele hjälper något kopiöst. (Vår patapum är han för liten för fortfarande, dels är den så stor och dels är rekommenderad vikt 7kg...)

Nova såg vattenspridaren när pappa vattnade gräsfröna, och har velat springa i strålen. Jag är lite tveksam då det känns som att det räcker med en tokförkyld unge härhemma, men nu är det ju över tjugo grader i skuggan, så kanske ska hon ändå få en kortis...? Hon älskar ju verkligen vattnet!

Pappan gräver just nu i gräsmattan på mellan-etaget på tomten, där vi ska ha två odlingslådor. Vårt lilla land är halvt demolerat då muren fallit (pga dålig konstruktion) och måste sättas om, och vi har ändå pratat om att flytta odlingarna så nu får vi vår chans. Nu ska först gräsmattan bort under, och sen ska jordgubbsplantorna flyttas. Rabarbern sattes om igår och växer nu i slänten. Hoppas den fortsätter ta sig, och jordgubbarna blev så lyckliga redan förra året, så jag hoppas de också fortsätter frodas trots omplacering.

Var ju hos goa Jessica som har företaget ByMom - som gör coola tryck att sätta på kläder, kuddar, younameit - och lekte modell en dag i väntans tider. Nu finns bilderna uppe bland hennes produkter. Gå in och kika! (Jag tycker inte riktigt det ser ut som jag, men det var himla kul att posera och leka framför kameran!)

Spana gärna lite extra på motivet Moder Jord, där 100 kr för varje sålt tryck går till Unicef och deras arbete för mammor och barn i tredje världen.

Lilleman sover oftast bra på nätterna men vill ligga på mig som ett plåster om dagarna, så det blir inte mycket gjort.

Inte mycket bloggat heller. Läser en del, men blogg.se som är min plattform har ingen app till iPad så jag kan inte formatera texten riktigt om jag skriver inlägg från den som ni ser... (bara ett läge möjligt från paden och den är så mycket smidigare att starta och köra än stora datorn så det blir inte så mycket gjort...)

En dag hos oss ser ut ungefär:

7 ca. Upp och göra välling till Nova, dricks framför teven. Under tiden antingen ammar/byter jag blöja eller går på morgontoa. Sen koka gröt och bråka med Nova om frukost och kläder, samtidigt som Dexter antingen sover/vilar fint i sin babysitter eller på soffan, eller vill vara i min famn, då får jag gå runt med honom på axeln.

745 ca äta frukost.

820 ca börja prata om att borsta tänder och klä på sig för att gå till förskolan. Forsätta tjata/bråka om kläder och tandborstning

845 nu borde vi gå men vi har oftast inte kommit till hallen än. Dexter bajsar och jag måste byta blöja igen. Sen mata för han är hungrig.

9 nu ska Nova vara på förskolan. Oftast har vi just kommit utanför dörren...

915 lämnar förskola och gråtande dotter.

Tar en liten promenad eller går direkt hem. Om jag har tur hinner jag nu förbereda lite lunch, om han fortsätter sova, annarsmer amning och blöjbyten och ligga på mammas bröst och sova. Han vaknarofta och vill kramas, eller ha nappen, om han tar den. Oftast ammar vi i fåtöljen och gosar sen i ca en timme. Under tiden tittar jag på gårdagens big brother so jag spelat in.

När/om han sover äter jag lunch.

Sen dags att hämta Nova på förskolan.

1430 ca Kommer hem. Leker ute i lekparken och äter mellis. Dexter börjar få tråkigt i vagnen, jag får vagna honom samtidigt som jag ger Nova fart på gungan...Jag räknar ned minuterna tills pappan kommer hem.

1715 ca Pappan kommer hem. Vi äter middag och busar och det är full fart även resten av kvällen.

19-1930 Nova går och lägger sig, Dexter somnar nere hos oss i soffan/på bröstet hos någon av oss.

22 ca Jag går och lägger mig. Dexter får sitt godnattmål, vaknar oftast 2 gånger på natten för att äta. Annars väcker jag honom för blöjbyte och nattmål.

Håller tummarna för att få vinna en sån här stor låda med massa produkter från Dr. Oetker!

Jag tävlar hos tiobarnsmamman om en Dr. Oetker-låda.

Lämningen på förskolan gick väl sådär, men efter fem puss- och kramomgångar lät hon mig motvilligt gå därifrån.

Strålande sol nästan hela dagen, men jag och Dex man stannade inne eftersom han inte riktigt kunde komma till ro och jag inte ville lämna hemmet innan jag ätit... Framåt lunch lugnade han ned sig och somnade, och jag kunde äta lite mat och plocka undan det allra värsta hemma (men det ser fortfarande ut som ett bombnedslag) och vips var det dags att gå och hämta på förskolan igen. Då tänkte jag toppa upp honom med lite mat men då vaknade han förstås ordentigt och ville ätaätaäta och leverera i blöjan och sånt, så vi blev sena som vanligt... Well, jag får ställa om larmen på min mobil så det blir lite godare om tid helt enkelt. Men, han somnade om i vagnen sen ganska fort.

Så ringde Jenny och hörde om vägen och när vi kom hem så var de ute och gungade och väntade på oss. :) Äntligen blev det av att ses igen!

Härligt sällskap i härligt solsken, vi fikade citronkaka, kaffe, saft och vindruvor och busade runt vid gungor, baksida, sandlåda och lite överallt och medan tjejerna lekte och Alex sprang omkring och gjorde hyss så pratade vi mammor ikapp lite. Vi fick också fina presenter; Nova fick såpbubblor och Dexter fina myskläder och ett goselejon. Tack snälla fina ni!

Dexter sov mest hela tiden och till slut kände jag att det var läge dels att påbörja middagen för oss andra, och dels utfodra sonen. Han hade ju sovit i nästan fyra timmar (förutom där när vi skulle gå och hämta Nova)!

Så kom pappan hem och vi åt middag och myste lite i soffan. Nova toktrött fick gå och lägga sig vid sju (men har inte somnat riktigt än), och vi myser med bebis och ser på teve.

Förbereder för bebis-premiär-bad ikväll, han behöver bli av med lite kräkrester och bli upp-oljad.

Lilleman trivdes bra i väntrummet på BVC, fina färger och glad inredning på nya stället, och snart fick han också äta en skvätt innan det var dags att gå in.

Vi pratade navel (en liten plupp som borde ha släppt som inte har gjort det men jag tyckte det såg så fint ut, haha), torr hud (krokodilskinn på benen och magen hos lilleman, inte bara den vanliga skinn-ömsningen tydligen) och tillväxt.

Var himla nyfiken på vad vågen skulle visa, och man kan säga att Dexters omättliga ätande ger resultat på vågen...

4290 gram väger han idag, två veckor gammal, och har hoppat upp en kurva på vikten. Han har alltså gått upp 400 gram på sex dagar! Tokigt. Sen sin födsel har han ökat med 730 gram...

Så nu behöver vi inte gå dit och väga förrän om nästan två veckor igen. Då blir det också längdmätning, spännande!

Redan på BB hördes att han ibland rosslade till i näsan, och hela sitt tolvdagiga liv har Dexter nysit till nån gång ibland.

Men de senaste nätterna har det tilltagit, blivit lite tjockare i näsan på honom och han har snarkat och grymtat i sängen. Nackdelen med babybayen är ju att man inte kan höja huvudändan riktigt... kanske får bulla upp med filtar under huvudändan och se om det hjälper...

Imorse vaknade han till flera gånger när det tog stopp (fattar inte varför han inte andas med munnen, men det kanske inte bebisar gör?) och blev sur eftersom han var trött.

Jag mosade in bröstbmjölk i näsborrarna på honom och han blev ännu surare, men vätskan gjorde att lite av snoret lossnade från där det satt iallafall, så två feta kråkor har vi fått ut nu på morgonen/förmiddagen. Men kanske är det lite slem i halsen också, för han har kräkts lite extra mycket idag. Och vid några enstaka tillfällen har han också hostat till sådär fult och hårt också, håller tummarna för att det inte återkommer.

Well, hoppas det går över, vore trist att behöva åka till sjukhuset redan...

Idag, måndag, är jag glad åt till exempel:

• Lillebror är äntligen här och vi börjar lära känna honom bättre och bättre
• Inatt vaknade vi bara tre gånger för matning
• Solen är här, och enligt väderleksrapporten kommer det mer under veckan
• Nova är lugn och fin hemma nu, äter bra och sover bra
• jag vann en tävling hos Carolina1979.se i veckan som var
• Världens bästa Novastorasyster pussar, gosar och klappar på lille Dex så fort hon får chansen
• Dexter växer och växer, gick  upp 300 gram på sex dagar! Nu passerar han nog 4000 gram vilken sekund som helst.

För flera listor och mer måndagspepp, kika in hos Jennyn.se!

Sen vi började med magdropparna och jag uteslöt mjölk från min diet så har vi spridit ut ontimagenstunderna över dagen, och just inatt var det ingen alls. Det vanliga stöket, visst, men inget gallskrik. Det har kommit lite då ich då under dagen/kvällen istället.

Idag var vi och hälsade på på Novas förskola, och allt gick alldeles strålande hela tiden.

Nova lekte och hade kul med sina kompisar (cyklade runt runt på gården och målade marken med utekritor) men hade hela tiden uppsikt över oss. Får se hur det går sen på onsdag när hon ska tillbaka dit på allvar. (Testar onsdag först, då är pappa hemma också som moraliskt stöd, och sen på torsdagen är det jag som är hämtnings- och lämningskommitté igen.)

Men när vi kom hem var det inte så roligt igen.

Jag och Nova drack Oboy till mellis, och sen var jag fast i soffan i flera timmar. Först mata, sen rapa, sen försöka rapa mera, sen hålla om skrikis, sen hjälpa till att klämma pruttar, sen hålla om lite till och klappa på, sen muta med nappen, varvat med att gå runt och guppa/vagga/gunga bebis.

Nova och pappa var ute och fixade lite på södersidan, där vi så småningsom ska få en gräsmatta, har vi tänkt. Kantsten mellan gräsmatta och grusmot hus är nu uppriktad. De gick och gungade. De gick och lekte i lekparken. De väntade och vi kom aldrig.

Men till slut var vi ute allihopa och Dexter sov sött en stund i vagnen. Inte så konstigt, han var rätt slutkörd efter att ha gallskrikit och varit ledsen så länge.

Jag gungade med Nova en stund, pappan gick in med sovande bebis. När pappan vinkade in mig för bebismat blev Nova sur och vägrade släppa gungan, men jag och pappan bytte sen av så hon kunde gunga vidare.

Efter en stund kom de in, nu var det Nova som gallskrek och grät. Hon hade ramlat av gungan (peta näsan och gunga samtidigt är ingen hit visar det sig) och tog sig för benet. Vänster lår och knä och rumpestump var onda och hon fick sitta med vetekudden i soffan länge.

Efter matningen var Dexter lugn och gald ett tag, och jag satt med Nova i soffan och Dexter i babysittern medan pappisen började laga mat.

Vi åt biffar/järpar på vildsvinsfärs tillsammans med pommes och en skybaserad sås. Gott!

Även vid middagen hade Nova ont och hon ville inte gå, knappt ens till toaletten för att kissa eller tvätta händerna, men pappan guidade henne in och hjälpte till att bära ut henne sen. Inget syns på benet, inte ens lite rött, men det lär ju bli blåmärke och stelt så småningom.

Nu när Nova gått och lagt sig har Dexter just haft en omgång skrikmage till. Lilla gubben, hoppas verkligen det löser sig snart!

Våra lösningar just nu:

• magmassage
• magdroppar varje förmiddag
• klappar i rumpan och strykningar över ryggen när han ligger mot ens bröst, efter rapningarna
• böjda ben/bengympa liggande på rygg vid blöjbyte
• vibrerande babysittern
• mjölkfri mamma

Nån som har fler förslag? Det är ganska dränerande med såna här skrikdagar. Vill (inte) minnas att Nova också hade såhär ont i magen, men då var det ju bara hon, bara vi, att ta hänsyn till. Nu har vi också en treåring att underhålla och uppmärksamma när lilleman behöver tröstas. Tur pappan är hemma några dagar till... då är vi ju iallafall två stycken.

Idag har jag varit lite seg, så jag gick och sov middag på eftermiddagen. Nästan en timme fick jag sova, med paus för amning nånstans mitt i.

Nova ville vara med först, men ångrade sig när hon insåg att jag tänkte sova och inte bara busa i sängen.

Lille Dex har haft tre omgångar med gallskriks-ontimagen idag, hoppas det är hela dagsransonen och att vi slipper inatt.


Nä, nu känner jag att det är dags att byta blöja här. Ciao!

Dagens outfit en gåva från morbror och Malin från deras USA-tripp häromsistens. Nappen från Esska.

Nova är sååå gullig med sin lillebror! Klappar och pussar på honom, gosar och kramas. Hon kan vara lite avig mot oss, hålla avståndet och inte tillåta beröring eller att man pratar med henne ibland, och speciellt mig, särskilt när jag matar Dex. Men jag antar att det får vara så ett tag, och det är ju inte hela tiden, hon mjuknar allt mer för varje dag som går.

Vi är ute en stund på förmiddagen hela familjen, går in och äter lunch och sen får dagen gå lite som den vill. Handling, mer utelek, fix inne, film i soffan...

På nätterna har vi oftast en stund (längre eller kosrtare beror på smärtan i lillens mage) av konsert inne i stora sovrummet. Lilleman har ont i magen precis som storasyrran sin. Magmassage, mjölkfri mamma och magdroppar hoppas vi ska råda bot på detta så snart som möjligt (men det kan ju lika gärna vara de vanliga omogna tarmarna och behöver inte vara mjölkallergi bara för att Nova hade det...).

Igår var BVC-sköterskan på hembesök hos oss och skrev in Dexter och vi pratade lite, fick en hög med informationsfoldrar och vägde honom. På sex dagar hade han gått upp 300 gram och vägde då 3860 g. Så det verkar som att en hel del av den maten han äter stannar kvar och gör nytta. :)

Han äter äter äter, har ont i magen och bajsar och kräks en del, men något måste ju stanna kvar i lilla magen. :)

Benen är fortfarande spinkiga och har alldeles för mycket hud jämfört med "kött", men det tar sig nog.

Naveln är påväg att lossna, bara sista lilla biten kvar.

Jag är nästan aldrig inne på nätet utan prioriterar annat. :) Men jag kommer nog tillbaka tids nog!

Kikade in här efter en evighet, och ser att jag vunnit i en tävling hos Carolina! Såå roligt och jag blir så glad! :)

Tack tack, fina Carolina, och såklart Sofias Hus som står för vinsten. Ett sånt här set får gärna flytta hem till mig!

Novas bästis Cleo var här igår med sin mamma och lillebror och hälsade på oss. De hade med sig mat och fika och stod ut med kaoset. :)

Både Nova och Dexter fick fina presenter; Nova småpill i form av en Hello Kittydocka med en husdjursfisk, samt en hundsalong i miniformat, och en hund som man kan ta på kläder, och Dexter i form av en efterlängtad stickad overall från KappAhls newbie-kollektion som jag letat efter som som nästan inte funnits i nån butik alls...

Tjejerna lekte loss, mammorna pratade och alla såg så stora ut nuförtiden. Som om Nova skulle börja skolan vilken sekund som helst! Och Abbe, som var så pluttig sist vi sågs, var ju en jättebebis nu jämfört med Dexter. Och så är det väl. Perspektiven ändras, och när man själv har en alldeles alldeles nyfödd har man redan glömt hur det var sist.

Förundrades över hur självständigt stoasystrarna lekte ihop, åtminstone Nova har varit ganska avvaktande och gärna velat ha en vuxen (läs Novaförälder) i närheten, men nu kändes det helt avslappnat och bra. De argumenterade så bra med varandra också, tänk hur stora de håller på att bli!

Stort tack fina vänner, längtar efter nästa gång vi ses!

30 mars

Hinnsvepningen hos barnmorskan gav resultat!

Knappt två timmar efter att jag kom hem (dvs runt 19) började som sagt de första värkarna. En helt annan karaktär än de sammandragningar och molvärk jag känt innan. Först med ca en kvart emellan och sedan tätare. Var 3-8 minut under andra timmen men med lite varierande längd, och vi packade ihop oss och åkte med Nova till mormor. Fortsatte klocka värkarna i bilen och när vi var hemma hos mormor och Anders var det 4-5 minuter emellan och alla var en minut eller lite längre (bara någon enstaka höll i sig bortåt två minuter). Nu hade intensiteten tilltagit ordentligt och det gick helt enkelt inte att bara andas sig igenom värkarna.

 

När vi kom in till förlossningen, cirka halv tolv på natten (inskriven 23.20), blev det tätare mellan värkarna men kortare värkar och jag började få svårt att stå ut.

 

CTG-kurvan blev asjobbig och jag ville bara att tiden skulle gå så de kunde undersöka mig och ge mig droger!

 

31 mars

Efter första undersökningen sa barnmorskan att tappen var utplånad och att den inre öppningen var ca 1cm. (här kom jag på att 3cm som min barnmorska sagt tidigare såklart gällde för den yttre öppningen…) och jag blev besviken. Jag hade ju så jävla ont!

 

Vet inte hur det är för andra, men jag hade knappt någon smärta i ryggen, bara lite spänningar där bak, men i fram var det som om någon stod och skar/högg i snitt-ärret från sist. En skarp smärta tvärs över nedre delen av magen, som ett streck. Och mellan värkarna skakade jag i hela kroppen, de sa att det beror på ansträngningen…

 

När man är så lite öppen kan man inte få medicinsk smärtlinding (tydligen), och jag blev besviken hänvisad till duschen. Satt på en pall inne i duschen och det var tur att det fanns ett handtag där, för det fick mig att överleva varje värk (även om jag ibland trodde jag skulle dö... eller nej, men ni fattar). Värmen från vattnet gjorde värkarna lite kortare men minskade förstås varken smärtan eller intensiteten. Här tror jag det var ganska jobbigt att vara maken, som satt utanför duschen och bara kunde se på när jag led igenom varje värk och försökte andas bäst jag kunde. Jag provade efter kanske 45 minuter att gå ut ur duschen för att kanske ligga ned och ta värkarna, men så fort jag torkat mig var jag tvungen att gå in igen, för värkarna blev längre i kylan. Nu var det ca 2 minuter mellan värkarna, och jag bara önskade att klockan skulle ticka på, så jag skulle bli undersökt igen (varannan timme brukar de göra det tydligen).

 

Fick också prova på att sitta i varmt bad och det var ungefär samma som duschen, men jag hade varmt vatten runt hela mig, och maken kunde åtminstone hålla handen när jag pustade mig igenom värkarna. Här såg man på CTG-kurvan att pulsen på barnet gick ned när jag tog en värk, från att ligga mellan 135-165 så gick den ned på 80-90 ibland, och vi trodde först att det var min puls eftersom mätarna kan vara svåra att sätta (värkmätaren gav knappt utslag alls när jag stånkade på, var knappt uppe på 35 när jag hade skitont, och sen i ett läge där jag upplevde smärtan som samma, var den uppe över 80, och en gång så högt som 127!). Så när jag kom upp ur badet blev jag undersökt och en elektrod kopplades till barnets huvud (kl 02:20, här står det "CTG patologiskt" i journalen) så att man skulle vara säker på att det var hans hjärtfrekvens som mättes. Minns i efterhand att barnmorskan sprang genom korridoren med mig i rullstol för att skynda få till skalp-CTGt. Behövde gå på toa och hon uppmanade mig att skynda på. (Fick en kateter efter det för att jag inte hade råd med lyxen att gå på toa mer...) Noteras att vattnet inte går vid sättning av elektroden, det borde ha kommit en del iaf eftersom man tar hål på hinnorna för att komma in till huvudet.

Intensiteten och intervallet på värkarna var kvar på ungefär samma nivå, men barnets puls gick ned vid varje värk. Ned mot 45-50 vissa gånger och det är ju inte helt bra. (Någon gång upp mot 240 också..) Jag fick vända och vrida på mig och byta ställning för att se ifall det blev bättre med lillens puls, men det verkade bara vara en ställning som fungerade. Liggande på vänster sida, med benen böjda och ryggen lite vriden åt höger. Men okej, najs. Man får stå ut, liksom.

 

Jag fick Bricanyl (kl 02.30) för att lugna värkarna en stund, och kunde även få lustgas nu. Värkarna försvann en liten stund (kanske 4-5 värkar som hoppades över) och kom sen tillbaks med samma kraft. Lustgasen tyckte jag inte gav så mycket effekt, men gjorde att jag fokuserade på något annat just för stunden. Andas in och andas ut, låångsamt. Tror jag lyckades ganska okej med timingen även om jag vissa gånger började lite för sent, men vid två tillfällen andades jag in för länge och blev riktigt yr och illamående.

När jag äntligen var öppen 4 cm kunde jag få epidural, och det tackade jag förstås ja till. Vet inte hur jag skulle ha överlevt natten annars, när jag redan hade så vansinnigt ont och bara var öppen 4! Det har man ju hört att det är från 6-9 cm som är den mest smärtsamma biten och då var jag inte så sugen på att vara med längre, jag höll ju redan på att gå åt.

 

Fick vänta ca 25 minuter på narkosläkaren, men jag kan säga att han var efterlängtad! Och att det var riktigt oskönt när ilningarna från bedövningen och även  från själva EDAn satte in.

 

Epiduralen sattes klockan 3:55, och skulle ge full effekt inom 15-20 minuter. Fick sitta som en groda med hälarna ihop och benen upphöjda under den tiden, för att bedövningen skulle fördela sig jämnt.

 

Under tiden tyckte jag lustgasen hade tappat all effekt, så den stängdes av. Och när EDAn började ge effekt så var det härligt. Men jag kände fortfarande av värkarna ganska ordentligt på vänstersidan (det strålade från ljumsken och upp mot magen) så efter ett tag fick jag en boost och fick ligga på vänster sida tills den satt igen. Tyckte dock inte den boosten gav någon effekt alls, men halva värken var ju borta i alla fall…

 

Nu började man oroa sig allt mer för lillens puls vid värkarna, och jag måste ha fått en elefantdos Bricanyl vid 4.35, för det var helt lugnt fram till morgonen (fast, just det, EDAn gör ju också att värkarna kan stanna av). Jag sov förstås ingenting, och var tvungen att ligga kvar precis i mitt vänstra sidoläge hela tiden. Lyssnade konstant till klickandet från CTG:n för att kunna upptäcka om barnets puls skulle dippa. Det gjorde den bara tre gånger, och då gick den inte ens under 100.

 

(Enligt journalen klassificeras CTGt som normalt vid 05:20.)

Framåt gryningen och klockan strax efter sex någonting, så kom värkarna tillbaka lite smygande. Först bara upp mot 23-30, sedan allt starkare och ju starkare värkar, desto lägre puls hos lilleman. Och desto ondare i magen på mig.

 

Runt sju var det skiftbyte bland barnmorskorna och 07:10 larmades efter assistans och rummet fylldes med folk. Jag fick försöka byta ställning igen men nu hjälpte ingen. Fick Bricanyl igen.

 

Det började pratas om snitt. Om hans puls fortsatte sjunka sådär, så skulle han inte klara resten av värkarbetet, och det kunde bli tal om katastrofsnitt.

 

Min panik kom krypande. Såklart hade jag sett fram emot en vaginal förlossning, men jag såg ju att lillen inte mådde bra, och jag ville verkligen inte vara med om att bli sövd. Så jag försökte lägga mig i diskussionerna och förstå hur de tänkte och kanske snabba på snittbeslutet så det inte skulle behöva tas ”för sent”.

 

De gjorde en undersökning på mig och upptäckte till sin (och min) förvåning att värkarbetet under morgonen hade fortskridit riktigt riktigt bra och jag nu var nästan helt öppen! Mer än 9 cm, men med en liten kant kvar runtom. Då diskuterades istället ifall vi skulle kunna genomföra en vaginal förlossning, hur snabbt skulle vi kunna nå hit och dit, och så vidare. Huvudet stod nu vid spinae.

 

De tog två laktat-prov på barnet (kl 08:00) genom att ta blodprov från hans hjässa. De förde in något rör som hade en inbyggd lampa, och tog sedan två blodprover. Det tog en liten stund eftersom han snurrade runt därinne för sig själv, och man ville ju inte skada honom på något sätt. (Ganska märklig känsla, förresten, när man tar en värk, inte särskilt ont eftersom man är lite bedövad fortfarande, och sen i slutet vrider sig bebisen och elektrodsladden knorvar sig mellan benen på en…)

 

Proverna visade på 5,7 och 5,8 och innebar att han började visa tecken på stress. Beslut om snitt togs snabbt (kl 08:03) och vid överlämningen till morgonläkaren ingick alltså ett akut kejsarsnitt.

 

Jag försökte bearbeta situationen och det kändes ändå lite som en seger att få till stånd ett vanligt akutsnitt och slippa bli sövd, när vi ändå insåg att han måste komma ut ganska snart.

 

Darrningarna i kroppen blev värre och värre, och snart berodde det kanske också på sömnbrist, stress och spinalbedövning. Jag trodde först vi skulle använda samma slang som till EDAn, men eftersom den inte hade tagit så bra så valde narkosläkaren att sätta en helt ny. Också obehagligt men inte alls lika som EDAn.

 

Tror att samtliga inne i operationssalen förutom barnläkaren var kvinnor, och de verkade ha jobbat ihop ett tag för det var verkligen professionellt utfört arbete och bra stämning i teamet.

 

Det tog dock ett tag, både att få ut barnet (första snitt lades 08:39) och att sy ihop mig (klart först 9:34), och det fick jag senare reda på berodde på att min livmoder och lagren under var väldigt ärriga sen sist. (Den här gången fick kirurgen klippa ett jack uppåt också förutom snittet längs bikinilinjen, sen fick barnmorskan trycka ”nerifrån utgången” medan barnläkaren tryckte ovanifrån och försökte klämma och dra ut honom.) Jag fick också läkemedel (nitroglycerin) för att livmodern inte skulle dra ihop sig så hårt, och klockan 8.48 kom han ut. (Sen fick jag även oxytocin iv för att den skulle börja dra ihop sig mer...) Det står också i journalen att inget synligt fostervatten fanns när de öppnade upp mig. Undrar vart det hade tagit vägen?!

 

Ett litet gny från vår efterlängtade son, och mina tårar rann ner för kinderna. Såklart. Lättnad, stress och lite skräck på samma gång.

 

Men jag fick inte upp honom på bröstet, för han hade lite problem med andningen och var slapp i kroppen. Han fick springa ut med pappa till barnrummet intill, de sög fostervatten och slem ur honom, tog blodprover och satte elektroder och försökte få igång allt som det skulle. Tre barnläkare var på plats (varav en överläkare och en student iofs) och efter några minuter bar det av iväg till neonatalavdelningen för mer intensiva kontroller och åtgärder. (Fick senare höra att han hade elektroder som monitorerade puls, syresättning och andningsfrekvens, cpap för att kunna andas bättre och tillförsel av syrgas för att få upp syresättningen i blodet.)

 

Längd och vikt var inte relevanta i det här läget, men det visade sig sedan att han var 54cm lång och vägde 3560gram. Huvudomfånget var 35cm.

 

Jag blev ihopsydd och geggad med ganska länge (pga ärrigheten) men väl omhändertagen och tjejerna bakom huvudet på mig hörde hela tiden efter hur jag mådde.

 

Till uppvak, låg där till 12.25 då vi fick åka till BB. Till ett tomt rum. Fick sen på em komma ned och hälsa på Dexter på neo och träffas för första gången. Hade fått se honom lite snabbt innan de sprang iväg till neo, men inte klappat så mycket utan mest bara sett och pussat på jättesnabbt.

 

Vi skulle först ha fått ett rum på neo där vi kunde ha bott med honom, men så kom besked om att han skulle skrivas ut redan samma eftermiddag och bo med oss, men det var den eftermiddagen de hittade en liten pneumothorax på en lungröntgen de gjorde (efter att andningsljuden var lite avvikande), så han skulle stanna kvar där över natten på bevakning medan vi fick återvända alldeles ensamma till vårt rum på BB. (detta besked fick jag dock när jag var där själv och maken hade återvänt till BB för att fixa lunch åt oss. Så där satt jag, nyopererad, i en stor jäkla säng, och hörde bara att vår son har ett hål i lungan. Hål i lungan, hål i lungan! och kunde inte röra mig och kände mig övergiven och ensammast i hela världen). Nör vi var och besökte honom senare på kvällen fick personalen på neo makens mobilnummer och skulle ringa om han blev lite extra snuttig eller behövde oss på annat sätt.

 

Jag sov inget den natten heller. Tänkte, tänkte, tänkte. Hade lite ont. Var förvirrad och förtvivlad. Så fort någon gick förbi utanför i korridoren, lät det som det klickande ljudet från CTG:n natten innan. Hjärnan jobbade på högvarv och försökte bearbeta vad det egentligen var som hänt. Läka kroppen och själen lite. Det gick väl inget vidare.

 

1 april

Strax efter sex morgonen efter ringde de ned oss från neo. Jag hade lyckats gå upp ur sängen själv (wohoo, vilken skillnad från förra snittet!) och fick åka ned i rullstol. Ammade och gosade med vår lille älskling, och vid halv nio skulle det gås rond och diskuteras status och så. Vi åkte tillbaka upp till oss och åt frukost. Jag minns att jag var avundsjuk på de par som satt där och hade en plastbalja med ett barn i med sig till matrummet.

 

Sen framåt tiotiden åkte vi ned igen. Gosade lite mer och fick sedan prata med läkare som gav honom permission för resten av dagen och natten, och vi skulle bli kallade tidigt nästa morgon på en ny lungröntgen.

 

Vad härligt att få ha ett barn i sitt rum på BB! Det är ju liksom det man förutsätter när man åker in...

 

Den här dagen togs katetern, jag gick upp och gick allt mer, tog en dusch och lärde mig lite bättre hur jag skulle kliva upp ur sängen. Hade ont i huvudet.

 

Kvällen och natten bestod i att amma, amma, amma. Vi hade ju inte träffats så mycket innan så han låg efter, kan man säga (jo, de hade koppmatat honom ibland med Nutramigen på neo men det är ju inte riktigt samma sak...). Inte mycket sömn, men nu kunde jag försöka slappna av i mötet med honom iallafall.

 

2 april

En dag av väntan. Vi blev aldrig kallade till neo, och vår barnmorska ringde ned för att kolla status efter morgonronden vid niotiden. Lite struligt eftersom de är två separata vårdinstanser, de har inte insyn i varandras verksamhet riktigt.

 

Vi väntade och väntade. Och väntade.

 

Mina framsteg var dock större än jag själv förväntat, jag drack vatten och sprang på toa mest hela tiden, ammade emellanåt och lärde känna kroppen på nytt.

 

På eftermiddagen hade vi fortfarande inte hört något, och bad vår barnmorska att ligga på lite till. Kunde vi göra något själva? Kändes lite hopplöst. Skulle vi kunna skrivas ut dagen efter eller stanna kvar på neo?

 

Efter 15 blev vi kallade ned och röntgenbilder togs. Två stycken; en framifrån och en från sidan. Sen klart. Och så vänta igen.

 

Nu började mina tårar rinna, kanske hormonchocken (baby blues) som gjorde att det rann över, men en hel del stress och

 

Först klockan 19 hade vår barnmorska svar till oss. Och det var en lättnad! pneumothoraxen hade vuxit ihop av sig själv och inget spår fanns kvar! Vi skulle komma hem nästa dag! Barnläkarbesök, PKU-test och läkarkonstultation skulle till så snart som möjligt, helst läkarkonstulationen kvällen innan hemgång, men eftersom en förlossningsavdelning inte alltid går att planera så bra och situationer uppstår titt som tätt, hann vi inte träffa någon läkare förrän förmiddagen efter.

 

3 april

Nu väntade vi bara på att få åka hem. En helt annan känsla av väntan mot gårdagens. Nu var allt bra och vi levde inte i ovisshet, bara i otålighet. :)

 

PKU-testet var knivigare än väntat, då både händer och fötter var sönderstuckna redan, och efter en kvarts försök i båda händerna blev det till att sticka i huvudet.

 

När alla läkarbesök var avklarade så kom Nova och hämtade oss på BB, och så åkte vi hem, strax före tolv på söndagen.

Tack, tack alla för fina gratulationer och hälsningar! Min mobiltelefon var avstängd under hela vår sjukhusvistelse, för puckojag hade ju inte packat ned nån laddare! Men nu är vi ikapp och hemma.

Vi kom hem igår till slut, efter barnläkarundersökning, utskrivningssamtal och PKU-test (som tog nästan 20 minuter, stackarn var så sönderstucken i både händer och fötter efter sin lite ruffa start i livet, så till slut fick han stickas i huvudet).

Nova mötte upp oss på sjukhuset med mormor och Anders, som fick en liten peek på lillebror, men höll sig på avstånd då de båda var duktigt förkylda.

Fick hem en massa fina presenter från mormostrarna med familjer, och besök av morfar, morbror Victor och Malin, farmor och farfar. Tack massor, alla! Storasysterpresenter rockar! Och Dexter har fått så fina kläder och saker. Tack tack igen. Fika och full rulle och nu har vi börjat andas lite själva här hemma. Kaos med grejer överallt men nu har Nova och pappa plockat undan det allra värsta på golvet iallafall och vi har hunnit med premiärpromenaden runt området med nya vagnen.

Första natten hemma kändes lång. Dexter har lite knöligt med magen på kvällarna och igår var det hejsansvejsan från åttatiden fram emot elva-halv tolv nånting. Gallskrik, gallskrik och inget hjälper utom att få ligga vid bröstet, äta tills han kräks och sedan fylla på och äta mera. Så fort jag lagt ned honom så vaknar han och skriker och vill äta mera. Antar att det är sugbehovet, för att suga ska hjälpa magen att röra på sig. Men napp har varit sådär hittills för unge herrn. Ibland går det, ibland inte.

Idag har jag köpt Semperdroppar på apoteket, och även inlett en mjölkfri diet, för att se om det hjälper. Det behöver ju inte vara så, så här tidigt kan det krångla över huvud taget ju, men det skadar ju inte att testa.

Håller på och stämmer av min förlossningsberättelse med journalen, men den borde komma upp här inom kort.

Några bilder:



Brickan! den här gången fick vi en. :)


men gosh vad tomt det är på BB utan barn.


här får vi träffas på neo


BB-bild (en av få gånger det var okej att ligga i baljan)


pappamys


stolt storasyster


geared up for hemfärd (aaningen lik morbror som bebis)



presentregn! Nova fick också en fin Nova Star-jacka, som gömmer sig nånstans när jag fotar...


vagnspromenad


myspys! (tänk att det finns barn som SOVER i vagnen! Hoppas det håller i sig. :) )


storsyrran i sina nya coola solbrillor ville också åka vagn en bit


vårens första tussilago (små gula prickar bakom i backen)


dagens Dex

Vi har just fått okej på att åka hem imorgon. :)

Här är mina fina pojkar:


Visst har Dexter långa fötter? Stora skor kommer han nog behöva tror jag.


Och så en close-up på vårt nyaste underverk:

Dexter Karl Victor heter han.
Kom till världen klockan 8.48 den 31 mars 2011 med akut kejsarsnitt. 54cm lång, 3560g tung och 35cm runt huvudet. Hårfärg: Ljusbrun.

Ett dygn på neonatalen, ett dygn med oss på BB. Nu väntar vi på en tid för lungröntgen här på förmiddagen. Om allt ser bra ut kan vi få åka hem imorgon. Men vi får se.