Det snöade lite när vi gick upp. Maken skottade av det lilla från uppfarten innan han åkte till jobbet och det fylldes inte på med någon ny snö innan vi kommit iväg.

Vi bråkade som vanligt vid tandborstningen. Det är inga problem så länge hon får hålla tandborsten själv, hon borstar till och med ibland, men så fort man ska hjälpa till så protesterar hon. Det slutar alltid med att jag får hålla fast henne i mitt knä och själv ta hennes tandborste och borsta. Ibland godtar hon det, ibland inte. Då blir vi ledsna båda två. Idag var en sån dag.

Men sen när vi hade bråkat vid overallen en stund så tog jag tag i henne och tänkte klä på henne oavsett om hon ville eller inte, och då blev hon plötsligt lugn när hon insåg att jag skulle tamefasen bestämma. Min vilja var hårdare än hennes och hon fogade sig. Typ. Jag tycker det blir så mycket trevligare om man slipper bråka med varann...

Sen in i bilen eftersom jag skulle både lämna och hämta idag och hon gillar ju inte det heller, men efter lite gnäll godtog hon även att sitta ihopkurad med böjda knän i den trånga stolen. Undrar hur vi ska överleva bakåtvänt tills hon är fyra?!

Körde till förskolan och två andra barn kom samtidigt så Nova var väldigt social och satte sig nöjd med sin skorpa. Skönt när hon är glad och inte "bryr sig" när man går.

Sen till jobbet och det var väl inget konstigt, lite regnigt på vägen så sikten var rätt kass, men då fick man ju bara anpassa hastigheten.

När jag närmade mig jobbet snöade det istället, och det tilltog rätt ordentligt när jag klev ur bilen. Sen har det snöat nästan hela dagen. Lagom tills jag skulle bege mig hemåt igen så var det uppehåll, och vägkaoset de varnat för på radion imorse kändes väldigt avlägset. Vägen utanför var lite blöt men varken snöig eller regnig.

Kom iväg någon minut innan jag brukar. När jag kom ut mot motorvägen började det regna och bitvis var sikten riktigt dålig. På vissa ställen fanns risk för vattenplaning men det gick att hantera.

Nån gång runt Väsby började snön komma, och det var riktigt blött. Först norr om Stora Wäsby låg snön kvar på marken. Men sen gick det undan. Allt tjockare var snötäcket, och hemma i Märsta hade vi fått ungefär 15 centimeter under dagen. På parkeringen vid förskolan låg snön nästan orörd men det var inga problem att komma in där.

Pluttan satt alldeles tårig ensam i en soffa och läste bok när jag kom. Tydligen hade hon varit jätteledsen och snorig på eftermiddagen och bara velat sitta själv med en napp i soffan. Älsklingen! Grät och grät så jag satte bara på henne en jacka och mössa och stoppade ned overallen i en påse och så bar jag ut henne till bilen så vi skulle komma hem snabbt.

Jomenvisst.

Inga problem att sätta sig i bilen och starta och börja köra framåt, men precis uppe vid krönet vid utfarten tog det stopp. Jag gasade på lite extra för att ta mark men antispinnsystemet blinkade utav he-e och jag kom inte nån stans alls.

Försökte backa och först gick inte det heller, men efter kanske en minut kom jag bakåt, gled rakt in i buskarna och fastnade där istället med ena bakhjulet. Grannen som har en dotter på skolan, och som jag hade mött när vi satte oss i bilen, hade nu hämtat färdigt och såg att jag satt tokfast. Lite jobbigt att också sitta i vägen för alla andra, ingen skulle komma varken in eller ut innan vår bil kom ur vägen.

En snäll tjej som passerade hjälpte också till att knuffa på.

Några centimeter fram, några centimeter bak. Och så fast igen. Och så höll det på. Snäll-grannen hämtade gatusand ur sandboxen och slängde in under hjulen men det hjälpte föga.

Till slut (kanske efter tio minuter?) lyckades jag backa lite. Kom tillbaka till ursprungsläget. Åkte fram lite, fastnade igen och backade. Bilen är mycket starkare på backen än ettan, for your information. Så tog vi sats och den snälla tjejen höll utkik så att ingen var påväg runt hörnet. Jag brakade på och så gick det gick det gick det och precis där jag fastnade första gången fick jag möte. Hade tyvärr inte möjlighet att vara trevlig och stanna men till slut högst upp var jag tvungen att göra det iallafall för att inte slira rakt in i honom.

Och fastnade.

Som tur var denna gången så var det inte lika hårt, och de fina medmänniskorna sprang efter bilen och kom och knuffade på igen, och nu kom jag loss ordentligt. Så underbart! Rullade framåt, framåt, framåt och satte på bältet med ena handen medan jag försökte ratta den slirande bilen med den andra. Skrek ut "TAACK!" genom fönstret som jag ännu inte stängt, men vågade verkligen inte stanna bilen i snömodden. Då hade jag nog fastnat ytterligare en gång.

Uppe vid vägen fick jag stanna för att det kom trafik så jag kunde inte svänga ut direkt, och då fastnade jag lite igen, men efter fem-sex, kanske tio sekunder kom jag långsamt loss bara med hjälp av koppling och gas. Och så hem. Nova var tack och lov snäll och tyst och lugn under hela händelsen, och blev orolig bara när det var några svängar kvar hem.

På uppfarten låg en tjockt täcke med snö som jag försökte forcera för att komma ur vägbanan (och förhindra att fastna där och blockera all inkommande trafik), sen hoppade jag ut och skottade fram garageporten och parkerade in bilen.

Jag och Nova har sedan skottat, skottat och skottat lite till. Eftersom jag har världens sämsta vinterskor så hade jag inte bara blöta fötter utan även dåligt fotfäste och vid flera tillfällen slirade jag till. En gång när skyffeln tog stopp mot de jävla hjulspåren på vägen utanför som frysit fast och packats ihop så föll jag handlöst, rakt ned, rakt framåt och slog i på nåt konstigt sätt. Det knakade lite och jag bröt ihop och grät och var så slut och frustrerad att jag inte visste vad jag skulle göra. Nova hade tröttnat också, men halva uppfarten var kvar att skotta så det var bara att fortsätta.

Jag satted henne i vagnen och fällde upp suffletten så att hon inte fick den värsta snöstormen i ansiktet, och så skottade jag vidare.

Efter ett tag till så kom hennes pappa hem med lillbilen och då hade jag hunnit skotta upp så han kunde parkera den. Men det var fortfarande kvar flera snöhögar ute på vägen och en del av uppfarten och trappen och entrén kvar att skotta.

Jag tog lite till men gav ganska snart upp och maken fick fortsätta. När jag började plocka in saker från bilen och försvann ur synhåll ville Nova såklart också komma in, så vi klädde av oss ytterkläderna och myste till det. Hon fick sitta på sin kudde och titta på teve medan jag fixade de sista grejerna och lite välling. Tror inte hon hade fått i sig nåt mellis, för hon drog hela flaskan i ett nafs!

Sen kom Ida och hennes mamma och hälsade på en stund före middagen och då blev Nova helt tvär och skulle inte dela med sig av någonting och allting var jordens undergång (inte riktigt men nästan) och Ida fick inte röra en enda pryl. Vi fikade litegrann iallafall innan de gick hemåt igen och jag gillar såna spontanbesök. Det behöver inte vara så länge för att vara trevligt. Vi får hoppas det kommer fler såna tillfällen och att Nova är på lite bättre humör då.