Hemma idag, sov väldigt dåligt och framåt tretiden tog min förkylning fart på riktigt så jag kunde inte sova på grund av den kliiga halsen och totaltäppta näsan. Så jag jobbade hemifrån idag. Skönt att inte behöva åka bil så långt.

Men jag hade ju min läkartid så jag körde lite bil iallafall och jag kom dit tio över åtta. De skulle öppna kvart över och vi blev insläppta ungefär arton över. Jag fick vänta trots att jag då måste ha haft dagens första tid, och tjugo i nio ropade doktorn in mig. Då hade han fått i sina anteckningar att jag skulle ha en telefonkonsultation och inte komma personligen, men eftersom han inet fått tag i mig varken på telefonen hemma eller mobilen så kom han ut och letade. Smart kille! :)

Han klämde lite på kotorna längs ryggraden och jag skulle säga till om det gjorde ont. Det gjorde inte särskilt ont. Han testade reflexer i armbågar och händer och frågade om jag hade känselbortfall. Nej, något sådant hade jag ju inte märkt. (Men det är å andra sidan ganska svårt att märka av känselbortfall om man inte har rört de delarna där känselbortfallet skulle vara...)

Jag fick en remiss till röntgen för att vara på den säkra sidan. Hade jag sökt akut hade de definitivt röntgat mig, sa han, just eftersom jag upplever strålningar och bränningar i nacken. Så det är väl lika bra att göra det för att utesluta kotskador och mjukdelsinflammationer. Min remiss var en akutremiss så jag kunde åka direkt till sjukhuset.

Behövde inte åka ända till KS, utan det räckte med Löwenströmska i Upplands Väsby. Och det var faktiskt inte så farligt lång väntan trots att det var drop-in-system med fler som hade fått motsvarande remiss. Det tog kanske tjugo minuter från det att jag kom till kassan till dess att jag fick komma in.

Doktorn sa att jag skulle få en "flatröntgenremiss" men att vissa läkare hellre skulle vilja göra en datortomografi när det gäller den här typen av undersökning. Nu fick jag inte det, utan en vanlig, men det hade varit coolt.

Det har å andra sidan hänt en hel del sedan jag röntgades senast. Tror det var i högstadiet när jag stukade foten på gympan... Då fick man böka upp sig på ett stort bord med en grej ovanför som de sänkte ned när de skulle skjuta.

Nu behövde jag inte ens ta av mig alla kläder utan satt på en pall med tröjan kvar, så fick jag vrida på huvudet och hålla stilla åt olika håll medan hon tog bilder.

De skulle meddela min läkare under dagen, och så fick jag åka hem.

Fick inte något samtal från läkaren på eftermiddagen, så jag ska ringa honom imorgon och höra om han fått något svar.