Två kvällar i rad har nu Nova vaknat upp och tokgråtit ungefär en halvtimme efter läggdags. Idag saq hon att det berodde på foten. AJAJ! FOTEN! PLÅSTER! skrek hon mellan snyftningarna och tårarna rann nedför hennes kinder.

Det är bara mamma som duger, och mamma ska ligga och sova bredvid henne hela natten, minst.

När vi var nere i Småland sov ju jag och hon i samma rum, och visst var det mysigt, men vi sover ju bättre (åtminstone jag, men vi buffas nog åt båda hållen skulle jag tro) om det är lite mellanrum emellan oss. Varsin säng är lite mer lagom tycker jag. ;)

Hon fick komma ned, fick plåster på foten (och det såg faktiskt ut som att hon fått nåt bett där, men det kan lika gärna vara ett myggbett vi missat innan), en kylklamp mot och välling med lite Alvedon. Hon verkar ha haft lite orolig mage idag, så lite Alvedon kanske hjälper, tyckte vi. Och kanske hade hon faktiskt ont i foten på riktigt.

Sen fick jag gå upp med henne (bära, hon vägrar gå uppför eller nedför trappan) och ligga hos henne i sängen. Vi läste om Totte, och jag försökte sen smita, men nej då, jag skulle ju ligga på kudden bredvid, helst skulle jag sträckläsa alla hennes böcker men det ville jag inte. Vi sjöng. Bä bä vita lamm, blinka lilla stjärna, imse vimse spindel, och så alla sångerna en gång till. Vi kramades. Pussades. Jag fick säga godnatt till alla napparna. Vi pratade om hur dagen varit. Jag fick pussa godnatt på alla hennes fyra plåster (hon har ett på varje fot, och två på fingrarna). Kramades mer.

Till slut sa jag att nu går jag, nu får du faktiskt försöka sova, det är natt trots att det är ljust och livet är konstigt på så sätt att det är ljust ute på sommaren, och om du ropar så kommer vi. Älskar dig, godnatt, sov gott, det där ni vet.

Och bara en gång har hon ropat. Pappan gick upp och hon godtog det och sedan dess har hon hållit sig lugn. Förhoppningsvis har hon somnat och sover sött, men jag har inte vågat gå upp än. Ska göra det strax.