När jag hämtar Nova på förskolan är hon nästan alltid helt avig. Spaghettiarmar och ben så jag inte ska kunna få på overallen, och så springer hon omkring och vill att jag ska jaga henne.

Idag var hon påväg ut i hallen mot overallen direkt efter att hon hälsat på mig, men blöjan var jättetung så jag ville byta den först. Hon drog ned stegen så fint, men vägrade klättra upp på skötbordet. Jag fick lyfta upp henne och så började hon att vrida och åla sig fram och tillbaka så jag fick hålla fast med en hand innan jag fått av blöjan. Då blev hon lite lugnare och jag fick sätta på en ny också utan protester.

Men byxorna tänkte hon verkligen inte ha på sig! Satt på golvet och skulle ta på dem, sträckte sedan byxorna mot mig men jag fick inte heller hjälpa till att ta på dem. Öppnade dörren ut mot förskolan flera gånger, men stängde den lika kvickt. Till slut gick vi ut från badrummet, utan byxor. Jag fick ta på dem strax utanför, dock.

Och overallen gick inte heller att ha på sig. Nu var det inte bara skrik, nu kom tårarna också. Efter att ha försökt resonera med henne i kanske fem minuter (en evighet) gick jag sönder och tappade tålamodet helt. Jag satte henne i mitt knä med overallen bredvid och trädde i båda benen. Då kastade hon sig bakåt och jag hann precis parera, men hon slog i huvudet litegrann mot golvet.

Vi kramades och jag pussade på henne och hon grät och skrek ännu mer, ganska galen vid det här laget. Andra föräldrar kom och skulle hämta sina barn, och jag fick förstående blickar. Men jag har nog aldrig sett något annat barn hålla på sådär vid hämtning, även om det säkert händer nån gång. Jag gick sönder ännu mer och Nova fortsatte skrika och gråta och ropa på nappen, men lät mig till slut krångla på halskragen, vantarna, overallen, mössan och skorna. Någon hade lämnat ett pyttesyskon påpälsat vid dörren ovanför alla skor, och jag tror att Novas skrik störde det lilla barnet lite, men när jag sa att det är en bebis där blev hon lite lugnare och ville titta. Vi tittade lite på bebisen, och sedan gick vi ut genom dörren.

Och vips! Så är hon som förbytt och är glad och pratar och pekar och är sådär underbar som man kan vara när man är snart tjugoen månader.

Jag var ju fortfarande helt förstörd och höll på att börja gråta när vi gick ut genom grindarna, jag förstår inte vad jag gör som är så fel. Pappan har aldrig upplevt detta, säger han. Och för mig är det mer eller mindre varje dag. Idag var rätt extremt, men krångla ska hon alltid göra. Beror det på mig? Är det separationsångest? Vad? På morgnarna har varken jag eller maken upplevt särskilt jobbiga episoder. Visst har hon ropat lite ibland men så fort man är utom synhåll blir hon lugn.

När vi kom hem var vi ute och "skottade snö" och gungade i nästan en timme efter att vi ställt in vagnen i garaget, och hon var glad och snäll så länge vi var ute, hon ville då rakt inte gå in, sa hon. Men när kinderna började anta en närmast lila ton gick hon ändå med på att gå in. Vi skalade potatis tillsammans vid diskbänken och sedan satt hon framför teven när jag fixade lite mer med mat, och så kom pappan hem.