Nu har jag verifierat min ickevarande graviditet med ett hemmatest.

Blev nästan lite fundersam där ett tag, för kroppen visade upp några tecken jag tyckte mig känna igen. Visserligen har jag sluppit ha ilande smärta i armar, ben och bröstkorg under graviditeten, och kliande ögon och riktigt så här trött var jag faktiskt inte, även om jag var trött på ett annat sätt.

Men även om jag visste vad resultatet skulle bli, och att det praktiskt taget skulle bli jungfrufödsel om det varit positivt (om den heliga Maria åt p-piller vet jag inte...), så var det svårt att låta bli att titta på stickan under den där minuten. Och någonstans i kroppen kände jag ändå ett litet styng av besvikelse när jag väl fick det bekräftat för mig, för tänk hur stor den känslan är när man får reda på miraklet i magen! Chocken och svallvågen av lycka och förskräckelse som väller upp i halsen...

Å vad jag lider med dem som kämpar och försöker gång på gång. Jag hoppas vi slipper den smärtan när det är dags för oss nästa gång. För ja, syskon vill vi att Nova ska få, så småningom. Kanske inte riktigt ännu om vi får välja. Men ibland får man ju inte det...