Vi var ju och hälsade på där Nova ska gå på dagis om några veckor. Och när vi sitter därinne och leker så blir jag sådär tårögd igen. Som jag var när vi var på infomötet tidigare under våren.

Jag vet inte riktigt varför jag blivit så himla sentimental på sistone, och varför det blir just i denna situation. Jag har inga problem med att prata om stället, om faktumet att hon ska börja på dagis och jag kommer vara ifrån henne hela dagarna (det har jag ju varit ändå när jag jobbade och hon var hemma med pappan, även om det inte riktigt är samma sak), eller några betänkligheter kring personalen eller något sådant alls.Ingen aning alls varifrån tårarna som vällde upp i ögonen på mig kom.

Jag har börjat grina lite då och då, eller kanske mest blivit bara alltmer sentimental. Nån som har en förklaring till detta? Är det några undertryckta fasor som ligger och pyr? Eller är jag bara glad att min dotter håller på att bli en lite större flicka? Isåfall har jag nog en hel del tårar att vänta mig framöver... ;)