Märstabebismammornas utökning Jessica och jag träffades idag med våra kottar. Imorse, tillochmed. Tog en liten promenad i förmiddagsdimman tills dagen blev solig och varm. Sågs vid Vikingahallen klockan tio och gick till centrum, runt lite där och uträttade några ärenden och lunchade (på Brödboden, var annars?) och sen tillbaks hem mot mig. Jag visade en annan väg hon kunde ta hem. Blir spännande att utforska promenadstråken i närheten av nya bostadsområdet, där är det ju vi som är de nya.

Nova var lugn och glad på vägen till centrum, gnällde litegrann då och då men det var för att nappen smitit. Vi hämtade ut kläderna som kommit, lämnade ett papper till mäklaren för huset (flyttanmälan till Vattenfall eftersom säljaren sagt upp avtalet per den 1 oktober och inte per den 17:e, när vi får tillträde! Måste fylla i ett papper båda två för att de ska få rätt uppgifter) och gick på apoteket för att köpa magdroppar till Nova.

Lilla Cleo var ursöt och hur lugn som helst när Nova började tröttna vid lunchen. Till slut lyckades Nova preciiis somna i vagnen när de enda andra gästerna på uteserveringen, två pojkar i kanske 5- och 1,5-årsåldern och deras mamma (men hon lät inte), började skrika/låta på ett jäkligt skumt sätt, ett oerhört enerverande ljud som en mistlur. Nova blev såklart väckt och jätterädd och började tokgråta. Jag tog upp henne och tröstade och så fort hon blev lugn så lät de små lekande monstren igen. Mamman var fortfarande tyst. Jag försökte pika henne lite försiktigt genom att högt berätta för Nova att jag inte visste att de skulle låta, och trösta lite extra tydligt, men ingen reaktion. Tredje gången det hände gick vi därifrån. Stannade till i "gallerian" utanför och försökte lugna ned henne, och vilka kommer efter? Vrålmaskinerna... En fjärde gång tutade de till. Inte konstigt att lilltjejen blir tokig när det känns som att de förföljer oss mest för att störa! De gick iallafall innan vi var klara.

Man kunde ha sagt till mamman tydligare och bett henne hålla sina pojkar lugna när de är ute bland folk, men som J sa, man kan ju inte uppfostra andras barn åt dem...

Som tur var lyckades Nova sansa sig till slut och satt/låg snällt och mysigt i vagnen när vi promenerade tillbaka. Då var det Cleo som inte var nöjd. Alltid är det nåt! ;) I sakta mak rörde vi oss iallafall hemåt i det strålande solskenet och skildes åt vid kvart i ett ungefär.

Mobilbilder från innan resp efter vi sågs; Midgårdsvallen i dimman, och ett par höstiga träd nästan hemma hos oss: