Hu, vet inte riktigt vad som hänt med mig. Vad jag kan minnas har jag inte varit rädd för småkryp tidigare. Bara getingar och bromsar. Dom är äckliga.

Men häromdagen när jag kom ut ur duschen på nedervåningen och skulle klä på mig typ en kjol eller nåt som låg på golvet... så lyfte jag på den och ut ramlade en äcklig vidrig tjock fet spindel. Jag tror det är nån typ av vargspindel, för benen var tjocka och hemska, och den var ganska stor. Totalt var den kanske fyra centimeter lång, inklusive ben.

Jag hörde ett läte som jag aldrig tidigare hört. Det var tydligen jag som gav ifrån mig ett skrik av nåt slag. Helkonstigt och kändes lite töntigt. En liten (stor) jäkla spindel. Nova hade tydligen hoppat till ute i pappas famn och undrat vad det var. Jag undrade också vad det var som lät, innan jag insåg att det var jag. De andra kom in och jag lyfte på plagget igen (för jag hade väl bara släppt ned det när jag såg den därunder). Spindeln kilade in under handfatet och gömde sig. Det är väl varmt och skönt inne på gollvärmen, skulle jag tro.

Sen släppte vi in katterna i duschrummet för att jaga. Men jag tror inte de lyckades likvidera varelsen, för imorse... Ååh, imorse såg jag den plötsligt igen. I vasken i köket. Den satt där och typ tvättade sig eller nåt, och bara väntade på att attackera mig. Det måste ha varit samma, för den var lika stor och samma färg. Jag vägrar tro att det finns fler än en i närheten, så kom inte och säg nåt annat.

Jag såg till att jag hade den under uppsikt när jag långsamt avlägsnade mig från dess närhet. Närmade mig lite igen och flyttade långsamt, långsamt undan den ugnsform som var ställd ovanpå en ångkoksningsgrej för mikron. Så man skulle kunna komma åt bättre och inte bli så blöt om man var katt. Hämtade kissarna. De har börjat lära sig att man inte får vara på bänken i köket, så de var inte så sugna på att hjälpa mig bli av med krypet, utan hoppade bara ned från bänken. Jag tror att de kanske inte såg krypet.

Hällde ut lite av tomatcurrysåsen som var kvar i ugnsformen när jag flyttade på den (för den var fylld med vatten), och det verkar som att det var nåt läskigt i den som inte spindeln tålde, för efter en liten stund kröp den ihop och hamnade på rygg och låg sen helt stilla. Jag gick tillbaka och tittade på den två gånger för att se att den fortfarande var där. Och det var den. Den ligger kvar där än, hopkrullad och i en inte så bekväm ställning. jag hoppas den är död, för då slipper jag oroa mig. Men inte tänker jag gå dit och plocka upp den än på ett par timmar. Kanhända att Jonas får äran när han kommer hem. Hu!

Jag har alltså tidigare bara tyckt att spindlar är lite lagom obehagliga, men nu var jag verkligen RÄDD. Helt sjukt, irrationellt och totalt omotiverat. I fredags (eller när det var) när vi (mest Jonas) flyttade undan saker på altanen för att de skulle komma i skydd från regnet, så satt två harkrankar på en av trallbitarna jag lyfte, och då blev jag också förskräckt. Inte lika, det var ju utomhus och harkrankar är visserligen onajsa men ganska ofarliga och har smala spinkiga ben, men ändå. Är det därför att vi skaffat barn? Är det därför att jag inte är van att bo i hus? Vad kan denna plötsliga rädsla komma sig av? Helt knäppt.