Idag.

Upp 24,4kg sedan innan grav, socker och urintest kalasbra, blodtrycket låg på 120/75, snuttans hjärtslag på 134 och magen är 34 cm. Hennes rygg låg på andra sidan om min navel mot sist, så hon måste ha gjort en rump-piruett utan att jag märkt det...

Sammanfattade graviditeten i journalen och skrev in detaljer om hur vi vill ha förlossningen. Ingen förlossningsplan direkt, eftersom allt redan är ungefär så ordnat som det kan bli, men hon ringde till Danderyd och stämde av att vi ska få ligga kvar ett par extra nätter om det behövs. Så istället för avdelning 17 ska vi få bo en trappa ned på 16. Känns skönt att hon initierat så jag inte framstår som helt puckad när jag tar upp det med personalen på inskrivningen på torsdag.

Helt galet, bara åtta dagar kvar tills vi blir föräldrar!

Har sovit riktigt dåligt i natt och varit uppe minst sju gånger för att kissa, men mest för att ha nåt att göra och inte bara ligga och vrida mig i sängen. Det gör ont i magen när jag ligger på sidan nu, så jag har fått hitta nåt slags, snedsida/halvryggläge som inte är alltför bekvämt. Platt på rygg går ju inte heller att ligga, men det är så mycket lättare att stå ut nu när jag ser slutet. Jag vet när jag kommer kunna ligga på rygg igen, jag vet när vattnet kommer börja gå ut ur kroppen och jag långsamt kommer kunna använda mina leder ordentligt igen. Det är skönt att veta. Förvisso kommer inte all smärta att försvinna, det uppstår sannolikt en ganska ordentlig ny smärta i samband med operationen, men den blir av en annan art.

Ju längre tiden går desto mer har jag insett att jag inte har en aning om vad som väntar. Tokigt. Vet bara att livet aldrig blir likadant och att det troligen blir lite kaos såhär i början, annars är det helt tomt och lite panik, eftersom jag har sånt kontrollbehov. Ett som jag tror är säkert är ju att jag blir tvungen att släppa det och inse att jag inte kan kontrollera allt, och det blir nog jättebra för min del och för vår relation, även om det kanske går lite knackigt att bryta så invanda beteenden.

Satt och bläddrade i en föräldratidning när jag väntade på min tur, och nog pirrade det till lite i maggropen allt. Är jättenyfiken på vad det är för en liten filur som kommer förgylla vår tillvaro! :) Det kanske är lycka som pirrar så, kan det vara det?