Pysen är borta.

Vi pratade med veterinären och hon sa att det ser rätt kört ut. Diabetes och kortison går inte ihop, och Pysens fruktosvärden var skyhöga. Vi kunde försöka fasa ut kortisonet för munsjukdomen, och det skulle ta ganska många veckor, och under tiden skulle Pysen bli allt sämre av diabetesen, för redan nu var det riktigt illa. Sen skulle vi då kunna försöka ställa in en insulindos och ta urinprover på honom flera gånger om dagen och ge sprutor med insulin två gånger per dag, samtidigt som munnen blev mer och mer inflammerad och till slut troligen skulle resultera i tandlossning.

För att inte tala om tumören i munnen. Igår kände jag den utifrån. Under käken. Den kunde man operera bort och skicka iväg på analys och få reda på hur illa det var och bara några veckor senare så skulle man få nåt ännu värre istället.

Så vårt beslut var visserligen det svåraste nånsin, men ändå ganska givet. Han skulle inte behöva lida. Redan den här veckan har han blivit sämre på att tvätta sig och lite slöare än förr.

Klockan halv nio var han borta. Han låg i min famn och somnade in lugnt och stilla. Sen lade vi honom på bordet och han fick den dödliga dosen. Ryckte till lite i musklerna runt magen, andades tungt ut den sista luften. Sen var han borta. På riktigt. För alltid.

Massa klyschor om att han har det bättre nu, han har inte ont etc. Men fan vad jobbigt det är. Min bebis!! En familjemedlem sen fyra och ett halvt år. Borta. På en kvart.

Jag är jävligt ledsen nu. Trasig och förjävlig. *avgrundsvråla*