Nu har Nova kommit ut i världen! :D

Vi hade planerat snitt till imorgon onsdag 28/5. Hon ville ut tidigare. Här kommer hela historien. Med läbbiga detaljer, så om du inte vill läsa om klegg och karaktär på klegg så skumma, eller hoppa över :)

I lördags morse, den 24/5, klockan 2.51, vaknade jag av att något inte kändes helt vanligt. Det var lite blött mellan benen, blötare och mer rinnigt än de vanliga flytningarna. Jag gick på toa, och en liten droppe rann ned för ena benet. Torkade mig. satt kvar en stund. Kände efter med pappret varifrån det blöta kom. Och det var som jag trodde.

Shit, inte kan det väl vara vattnet?!

Lite panikslagen och förundrad och överrumplad stapplade jag in i arbetsrummet och satte på datorn. Kände att jag nog måste ringa förlossningen och höra efter iallafall. Och eftersom vi hade ett planerat snitt så hade jag inte riktigt koll på förlossningsnumret, än mindre till Danderyd där snittet var planerat. Ringde strax efter klockan tre och fick prata med en barnmorska. Beskrev hur det var ställt, det sipprade lite vatten men inga forsar. Hon sa att det ändå inte riktigt lät som vattenavgång, men att jag skulle ta på en binda och gå och lägga mig igen. Ifall det var vattnet så skulle det fortsätta sippra men öka på i fart och bindan skulle vara proppfull på en halvtimme-timme. Sagt och gjort. Vid kvart i fyra ringde jag tillbaka till förlossningen och fick prata med samma barnmorska igen. Då var det riktigt blött. Hon sa att det nog var läge att i godan ro börja packa ihop väskan och komma in ändå, ingen stress. Så det gjorde vi, packade det sista och plockade ihop disk från gårdagens middag och så, det var ju inte direkt planerat att vi skulle åka hemifrån riktigt ännu...

Vi kom in till förlossningen strax efter halv sex. Fick byta om lite och sätta på en av deras megabindor så att de skulle se om det var fostervatten som kom ut. Tog av mig på överkroppen och fick en CTG-kurva kopplad ganska direkt. Pulsen på den lilla gick ned ganska mycket men då hade hon flyttat på sig så det var svårt att veta ifall det verkligen var hon eller ifall det var min puls som hördes igenom. En specialist kallades in och jag fick genomgå en snabb-gyn-undersökning för att de ville testa att sätta elektrod på henne. Gick inte, då nästan hela livmodertappen var kvar och inte hade öppnat sig. Men kurvan stabiliserades sedan och jag fick sitta en ganska lång stund extra för att de ville se att det faktiskt var stabilt. Än så länge kände jag inte av sammandragningarna i livmodern, men de var där på kurvan. Värdena var ännu låga, runt 20-25 på topparna (baslinjen är ca 10 och en tokvärk skulle tydligen ligga på ungefär 100. Maxvärdet på kurvan var 120). Lite molvärk som vanligt, men inte så att jag kunde koppla ihop den med kurvan på papperet.

Fick en paus och gick och duschade (vilket jag ju skulle ha gjort hemma kvällen innan och samma morgon enligt specifikation inför operationen, men inte hade hunnit med när läget blev som det blev), och nattpasset blev morgonpasset med barnmorskor. Fick en ny CTG-kurva och en ny barnmorska och information om att läkarnas morgonpass började med rond klockan nio, och att de troligen skulle planera in mig då. Älskling hade hunnit få lite kaffe och macka, och jag som nu varit vaken i fyra timmar kände hur det kurrade i magen. Men äta fick man ju inte inför operationen, och inte dricka heller. Det jag roade mig med var att springa och byta ut jättebindorna vartefter de fylldes på med fostervatten... för de tvivlade inte längre på att det var det det var.

Den nya CTG-kurvan visade på tilltagande värkar, och vid topparna (som nu låg på uppemot 50 i värde) kände jag hur jag svettades och hur molvärken tilltog. Återigen fick vi info om att vi troligen skulle bli inplanerade på förmiddagen, och att ronden skulle gå vid nio.

Ungefär tjugo över nio blev det plötsligt full fart. Ned med ett och ett halvt gram Alvedon för att påbörja smärtbehandlingen. Jag hade fått dropp för ett tag sen för att slippa blodtrycksfall, och det kopplades nu fast på min sjukhussäng och jag fick ligga ned och så bar det av. Mot operation.

Vi kom till operationsavdelningen och Älskling fick ta på sig en ful blå pappersoverall och ett hårnät, jag fick också ett hårnät att ha på. Gick sådär eftersom jag inte fick ha en hårsnodd att sätta upp håret med under, så mitt hårnät hängde lite, kan man säga, av hårets tyngd. Det är ju ganska långt.

Fick en sal och blev anvisad att ligga på sidan på ett skumt operationsbord som var som ett modulbord eller nåt, för jag fick bara sätta mig ned på ena sidan, och sedan glida ned med rumpan till den andra sidan. Man fick inte sätta sig där, utan tyngden måste vara fördelad.

Tanken var att bedövningen skulle sättas i princip direkt, men så blev läkaren som skulle operera mig kallad akut till förlossningen där någons moderkaka inte kommit ut som den skulle, och då kan det verkligen vara akut att få ut den för att slippa drabbas av svåra infektioner. Så vi fick vänta lite.

Kvart över tio fick jag spinalbedövningen. Först en liten lokalbedövning för att bedöva området så att jag inte skulle känna lika mycket av själva "riktiga" bedövningen. Jag fick sitta upp och kuta med ryggen som en katt. Narkosläkaren tryckte hårt på ryggkotorna för att känna mellan vilka hon skulle kunna gå in. Jäklar, det gjorde riktigt ont. Varken lokalbedövningen eller spinalbedövningen kändes speciellt mycket när hon satte, men aj vad hårt hon måste trycka för att hitta rätt kotmellanrum!

Själva bedövningen kändes som sockerdricka i underben och fötter, och mest som tjock vadd uppåt. Halvvägs upp på revbenen ungefär. Kall sprit användes för att testa hur bra den tagit, och allt verkade funka precis som det skulle. Generellt är bedövningen ganska lik den man får hos tandläkaren; man tar bort smärtan, men inte hela känseln. Under hela tiden hade jag en blodtrycksmanschett runt armen, den tog blodtrycket en gång i minuten. I näsan en slang med syrgas, och så det ständiga droppet i handen för att inte låta blodtrycket falla. När bedövningen i magen började verka fick jag också en urinkateter insatt.

Så bar det av. Nu kommer jag beskriva hur det känns när nån gräver en i magen, så du kan hoppa till nästa stycke om du vill. Jag kunde känna det första skalpellsticket som en vass spets som drogs längs huden. Sen inte så mycket mer av skärandet. Mellan varje lager så bände och drog de i huden, slet och rev. Det var riktigt obehagligt. Känslan var att hela magen var uppsliten och de drog och höll på i allt därinne. Särskilt när moderkakan skulle tas ut, den satt ju i framvägg och det var tydligen lite svårt att få loss den. När det var klart kände de efter med handen på insidan av livmodern så att de fått ut allt. En riktigt slemmig känsla.

Men så helt plötsligt, mitt i allt obehag, hör man plötsligt en späd stämma som gnäller fram sina första ljud. Vilken lättnad! Vi visste ju inte ifall hon skulle skrika alls, trodde det behövde sugas rent i lungorna först, och kanske att nåt annat var fel. Så ett par spontantårar kom när jag låg där bakom skynket och insåg att vår bebis hade kommit. Vårt mirakel.

Nätt och jämnt avtorkad fick jag ha henne bredvid mig, snett ovanför huvudet. Älskling kramade om från sidan och jag hade upp en hand och kände på henne. Vår finaste. De gick iväg och torkade mera och klippte navelsträng och mätte och vägde och tog tempen och kollade att gommen var hel och att alla kroppsdelar fanns på plats och lite sånt, sen gick de iväg upp på förlossningen igen för att hämta en rullvagn att lägga henne i och så, medan jag först blev ihopsydd och sedan åkte upp till uppvakningsavdelningen.

Jag hade skakningar i kroppen, som en frossa som inte ville gå över, och fick nån spruta som skulle hjälpa mot det. Skönt. Det gjorde den. Syrgas i näsan igen, och nu blodtryck varje kvart. Elektroder för puls, syremättnad och nåt mer satt på bröstet. Fick skatta smärtan enligt en elvagradig skala, 0-10 där 0 är ingen smärta och 10 maximala tänkbara som man inte står ut med. Började på en tvåochenhalva, kom sedan upp till en fyra och då blev det lite mer morfin tills det gick ned igen. Älskling och Nova kom efter kanske en timme och vi gosade, och sen när jag var stabil fick vi så småningom åka ned till BB-avdelningen.

Vi fick rum 5. Eget rum, med toalett/dusch som man delade med ett rum till.