Har inte så mycket tid och fokus på bloggen just nu, det är mest att vara matmaskin jag tvingas prioritera. Och det är ju som det ska. :) Men bara så ni vet. ingen dator på hela dagen igår. Terapi. :P Det var ganska skönt faktiskt.

Första natten utan tajmad Nova-väckning för mat var spännande. Intervallet på matningarna var ungefär 60-90 minuter... Men vi håller väl båda på att vänja oss. Och det gick faktiskt att sova litegrann emellanåt, om vi la henne i sängen med oss.

Under gårdagen var hon kalaslugn hela förmiddagen. Vi åkte upp med bilen på service på morgonen, åkte buss hem och hon låg i vagnen på altanen och gosade sig ett tag efteråt.

På eftermiddagen fick jag ont som attan i ärret. Hade missat en tablettdos och märkte det efter en timme, när jag knappt kunde röra mig pga smärtan i magen. Ringde också sjukvårdsupplysningen (dit gyn-akutnumret var kopplat) och diskuterade hur jag skulle förhålla mig till knarket och smärtan. Det gick ju över när jag tagit tabletten till slut. Men å andra sidan så sa ju läkaren på BB att det skulle gå bra att prova att fasa ut smärtbehandlingen efter ett par dar hemma, och det finns ju inte alls i min världsbild nu när det gör så ont. De sa iallafall att jag kunde fortsätta ett par dar till med de höga doserna, och sen ringa till BB på måndag eller så om det inte blir bättre.

Mitt på dan kom C och A över med lilla S, och Nova fick mera presenter. Kläder och en flintastek! :P Som ett statement till min inte så jätteköttiga diet. Jag fick två ostar som jag inte kunnat äta under graviditeten, sweet, I tells ya! Det blev massa bebisgos och förundran. Fika ute på altanen tills det blev för varmt. Matning av lilltjejen varvat med grillmiddag, glassvulleri och mera bebisgos. Länge, men det kändes inte så, det var så trevligt. *tycka om dom*

Inatt har Nova sovit flera timmar i sträck, det är bara jag som varit tvungen att vakna för att ta tabletter. Lite roligt att se att när hon själv sa till så formligen sprutade det ut mat ur tuttarna! :P Amningsinläggen var genomblöta, eftersom brösten är vana vid att hon äter så ofta... Så vi vänjer oss fortfarande, som sagt.

Idag har svägerska med familj varit över en snabbis för att titta bebis och lämna presenter. Vi fick två stora fina phalaenopsis-orkidéer att pyssla med och beundra, samt en gullig haklapp med Mumin på.

Sen mata lillklimpen och så kom pappis över. Nyblivne morfar! Hon låg så fint så fint i hans famn och snusade i två och en halv timme!! Utan att gnälla eller vakna knappt. Tokigt! :)

Ärret ont som fan idag igen. Denna gång fyrtio minuter innan eftermiddagsdos. :/ Känns inte helt bra. Har ringt runt och insett att även Karolinskas gynakutnummer är kopplat till Vårdguiden, och pratat med folk på Akademiska i Uppsala, men de vill inte ta emot eftersom det är Danderyd som opererat.

Så jag ska ta tempen innan nästa Alvedondos och ringa tillbaka till BB så får vi se vad de säger...

Nova nymatad igen och nu sover hon snällt i sin egen säng och Nonas har börjat laga mat åt oss. Schnitzel med ris. Jag ska precis gå och göra currysåsen! :)

Hon har börjat gå upp i vikt igen, nu väger hon 2910 gram, på god väg upp till födelsevikten.

Gulheten i hyn mättes igen, och det är inte någon som helst fara. 198 var värdet idag.

Skönt att veta att allt är bra, och att det inte är konstigt att vara så hungrig som hon är konstant. För att mata henne var tredje timme har vi varit tvungna att väcka henne på natten vid klockan-tre-matningen, men barnmorskan sa att vi kunde prova att inte väcka henne inatt och se hur hon vaknar av sig själv, men att vi skulle fortsätta mata henne så mycket som möjligt och så snart hon vill under dagarna.

Just nu är det varje halvtimme som gäller. Hon äter i ungefär sju-elva minuter i taget, släpper taget och verkar hur nöjd som helst. Så strax efter är det skrik och panik och vi avvaktar lite, underhåller henne för att se om det faktiskt är hungrig hon är... Och det verkar vara det varenda gång.

Tokigt!

Att en så liten varelse kan äta så mycket?!

I två timmar har vi suttit och ätit nu. Eller, jag har blivit äten. Nova har ätit. Och så släpper hon och vrider bort huvudet, slumrar lite. Man lägger ned henne. Och så efter tre sekunder skriks det och hon vill ha mer.

Inte så jättemycket kräk idag, inte så jättemycket bajs heller.

Vart tar allt vägen?

Vi får väl se imorgon om det har hamnat i kroppen och gjort så hon växer :)

Det värker i ärret. Hua. Ont. Blä. :(

Nu har vi varit hemma i snart två dagar.

Besök från svägerskan (nybliven faster), nya farmor och Viktoria under gårdagen.

Mycket att ta in och få på plats. Svägerskan hade varit jättegullig och hämtat... Tadaa! VAGNEN! ...under tiden vi var på BB, för äntligen äntligen hade alla delar hamnat på samma ställe och gick att hämta ut. Sen hade vi ju babyskyddet (bilbarnstolen), sängbäddning och det allra sista på skötbord och sånt att få på plats som jag inte hunnit med innan.

Första natten hemma var ljuvlig. Jag har sovit! :D Tre-fyra timmar, minst. En väldig skillnad att sova i sin egen säng, plus att den är så himla mycket lättare att ta sig i och ur än sjukhussängen. Jag har tillochmed kunnat ligga på sidan!! Lycka!

Idag provkörde vi vagnen runt kvarteret, min kondis tok-suger (tydligen tappar man massor i kondition bara av operationen och är i lite sämre skick än vid en vanlig förlossning), och det är inte helt enkelt att knalla runt ännu heller. Men det var skönt att komma ut lite i solen.

Andra utflykten idag var till Eurostop, jag hade ju tänkt införskaffa amningsbehåar i helgen med presentkortet jag fick i födelsedagspresent, men helgen gick åt till annat :) Så en snabbis in på H&M och sen mathandleri på ICA. En lagom utflykt.

Resterande tid av dagen har vi tillbringat hemma, mest i soffan, med ständig amning och några blöjbyten. Nu får vi snart besök av nyblivna "mormoster och mor-kusin", samt en titt av farmor och farfar.

På eftermiddagen var det stora målet för mig att vakna upp ur smärtlindringsdiset. Bli klar i huvudet igen och så. Vi kramades på rummet och Nova började snutta på tutten. Men hon sov mest. Vi förundrades över hennes mjuka, oskyldiga renhet och det fantastiska. Barnmorskorna kom in och visade runt Älskling, så han kunde fixa med fika och mat och sådant längre fram, kom in och bytte kisspåse på mig ett par gånger och pratade smärta ett gäng gånger också.

Jag låg kvar i sängen hela dagen, först framåt sjutiden kom en barnmorska och hjälpte mig upp för första gången. Vi gick hela långa vägen (;-P) in på toaletten och jag fick hjälp med att duscha och tvätta av mig lite, byta tjockisbindor för avslaget. Drack saft först, vilken lättnad att få dricka något när man inte gjort det sedan fyra på morgonen!! Men började må mer och mer illa eftersom min mage inte tycker det är så kul att inte få äta... Och det var ju middagen kvällen innan som var senaste intaget på den fronten för min del, så när det slutligen vankades middag var jag lycklig och världen underbar.

Älskling hjälpte mig upp och ned när ryggläget på sängen behövde ändras (elhissar var inte alls att tänka på, vi fick B-sängen nummer ett som inte heller gick att höja/sänka när någon låg i den!), höll Nova när jag försökte kliva upp och ned i sängen, höll handen och har varit allmänt fantastisk och underbar de här dagarna.

Dag två på BB var mina uppgifter tre: upp och gå, börja amma och börja kissa själv. Katetern drogs på morgonen och det var inga problem att kissa. Det läskiga var ju att sätta sig på toan utan att använda magmusklerna! Drack mycket för att hålla igång och röra mig mycket, då behöver man ju iallafall gå på toa ofta! :) Problem dock att lägga sig och resa sig ur sängen. Jag fick ett rep som fästes vid fotändan av sängen, för att använda armmusklerna istället för magmusklerna. Det funkade ganska bra, men var läskigt. Sista uppgiften var amningen, och hon hade inga problem att söka sig till matstället eller att äta på rätt sätt. Däremot var hon (och är hon) riktigt hungrig och kastade sig över maten så fort tilfälle gavs. Det gjorde att redan dag två började brösten att ömma och på vänster sida blev det små blåsor som sedan blodfylldes. Hmm. Tog hjälp av de proffsiga och hjälpsamma barnmorskorna vid flera tillfällen när det skulle ammas, men alla tyckte att greppet såg rätt ut och att hon åt precis som man skulle, så det var bara att härda ut. Såret var kladdigt och behövde läggas om, vilket tydligen inte är så vanlgit som man tror. Men det var skönt att få nya rena prylar på, och då ser man ju också ifall något skulle förändras längre fram. Innan såg man knappt nåt alls. :S Nova såg ut att ha blivit lite gulare i hyn, så en barnmorska tittade på henne och gjorde nån slags ljusmätning i pannan på henne. Det var inga problem alls, hon låg på 158, ungefär hälften av värdet som skulle innebära ljusbehandling (man jämför värdet med hur många timmar gammal hon är och ser var hon hamnar på en kurva).

På kvällen fick vi besök av Novas nyblivna morföräldrar med tillhörande plastgestalter (aka "respektive") och det blev fotosession och paketregn. Vi var alla ganska trötta men det var kul att få lite besök. Roligt när ett rum fullt av vuxna människor bara står och tittar och ler. :D

Dag tre var fokus på att fortsätta röra på sig och Nova skulle undersökas lite. Hörseltest, PKU-prov och barnläkarbesök och allt såg kalasfint ut (PKU vet vi ju inte än, men vi antar det så länge). Jag råkade använda min högra del av magen när jag skulle resa mig ur sängen, och det började blöda från snittet. Det gjorde sådär härligt svidont, men de tittade på såret och sa att allt såg okej ut. Fick också träffa en gynekolog som diskuterade hur ingreppet hade gått till, klämde på magen och tittade på såret, och så fick vi några förhållningsregler för tiden framöver. Det var dags att kommande dag få åka hem. En barnmorska kom in och informerade om hur vi ska sköta om vår lilla dotter och hur jag ska hantera mig själv under tiden som kommer.

I tisdags innan hemgång var det dags att väga Nova igen. Hon hade gått ned ungefär 200g, och det var helt okej. Nya vikten blev 2840g. Mitt sår kollades igen, och sen var det dags att checka ut. Dags för det nya livet att börja!

Nu har Nova kommit ut i världen! :D

Vi hade planerat snitt till imorgon onsdag 28/5. Hon ville ut tidigare. Här kommer hela historien. Med läbbiga detaljer, så om du inte vill läsa om klegg och karaktär på klegg så skumma, eller hoppa över :)

I lördags morse, den 24/5, klockan 2.51, vaknade jag av att något inte kändes helt vanligt. Det var lite blött mellan benen, blötare och mer rinnigt än de vanliga flytningarna. Jag gick på toa, och en liten droppe rann ned för ena benet. Torkade mig. satt kvar en stund. Kände efter med pappret varifrån det blöta kom. Och det var som jag trodde.

Shit, inte kan det väl vara vattnet?!

Lite panikslagen och förundrad och överrumplad stapplade jag in i arbetsrummet och satte på datorn. Kände att jag nog måste ringa förlossningen och höra efter iallafall. Och eftersom vi hade ett planerat snitt så hade jag inte riktigt koll på förlossningsnumret, än mindre till Danderyd där snittet var planerat. Ringde strax efter klockan tre och fick prata med en barnmorska. Beskrev hur det var ställt, det sipprade lite vatten men inga forsar. Hon sa att det ändå inte riktigt lät som vattenavgång, men att jag skulle ta på en binda och gå och lägga mig igen. Ifall det var vattnet så skulle det fortsätta sippra men öka på i fart och bindan skulle vara proppfull på en halvtimme-timme. Sagt och gjort. Vid kvart i fyra ringde jag tillbaka till förlossningen och fick prata med samma barnmorska igen. Då var det riktigt blött. Hon sa att det nog var läge att i godan ro börja packa ihop väskan och komma in ändå, ingen stress. Så det gjorde vi, packade det sista och plockade ihop disk från gårdagens middag och så, det var ju inte direkt planerat att vi skulle åka hemifrån riktigt ännu...

Vi kom in till förlossningen strax efter halv sex. Fick byta om lite och sätta på en av deras megabindor så att de skulle se om det var fostervatten som kom ut. Tog av mig på överkroppen och fick en CTG-kurva kopplad ganska direkt. Pulsen på den lilla gick ned ganska mycket men då hade hon flyttat på sig så det var svårt att veta ifall det verkligen var hon eller ifall det var min puls som hördes igenom. En specialist kallades in och jag fick genomgå en snabb-gyn-undersökning för att de ville testa att sätta elektrod på henne. Gick inte, då nästan hela livmodertappen var kvar och inte hade öppnat sig. Men kurvan stabiliserades sedan och jag fick sitta en ganska lång stund extra för att de ville se att det faktiskt var stabilt. Än så länge kände jag inte av sammandragningarna i livmodern, men de var där på kurvan. Värdena var ännu låga, runt 20-25 på topparna (baslinjen är ca 10 och en tokvärk skulle tydligen ligga på ungefär 100. Maxvärdet på kurvan var 120). Lite molvärk som vanligt, men inte så att jag kunde koppla ihop den med kurvan på papperet.

Fick en paus och gick och duschade (vilket jag ju skulle ha gjort hemma kvällen innan och samma morgon enligt specifikation inför operationen, men inte hade hunnit med när läget blev som det blev), och nattpasset blev morgonpasset med barnmorskor. Fick en ny CTG-kurva och en ny barnmorska och information om att läkarnas morgonpass började med rond klockan nio, och att de troligen skulle planera in mig då. Älskling hade hunnit få lite kaffe och macka, och jag som nu varit vaken i fyra timmar kände hur det kurrade i magen. Men äta fick man ju inte inför operationen, och inte dricka heller. Det jag roade mig med var att springa och byta ut jättebindorna vartefter de fylldes på med fostervatten... för de tvivlade inte längre på att det var det det var.

Den nya CTG-kurvan visade på tilltagande värkar, och vid topparna (som nu låg på uppemot 50 i värde) kände jag hur jag svettades och hur molvärken tilltog. Återigen fick vi info om att vi troligen skulle bli inplanerade på förmiddagen, och att ronden skulle gå vid nio.

Ungefär tjugo över nio blev det plötsligt full fart. Ned med ett och ett halvt gram Alvedon för att påbörja smärtbehandlingen. Jag hade fått dropp för ett tag sen för att slippa blodtrycksfall, och det kopplades nu fast på min sjukhussäng och jag fick ligga ned och så bar det av. Mot operation.

Vi kom till operationsavdelningen och Älskling fick ta på sig en ful blå pappersoverall och ett hårnät, jag fick också ett hårnät att ha på. Gick sådär eftersom jag inte fick ha en hårsnodd att sätta upp håret med under, så mitt hårnät hängde lite, kan man säga, av hårets tyngd. Det är ju ganska långt.

Fick en sal och blev anvisad att ligga på sidan på ett skumt operationsbord som var som ett modulbord eller nåt, för jag fick bara sätta mig ned på ena sidan, och sedan glida ned med rumpan till den andra sidan. Man fick inte sätta sig där, utan tyngden måste vara fördelad.

Tanken var att bedövningen skulle sättas i princip direkt, men så blev läkaren som skulle operera mig kallad akut till förlossningen där någons moderkaka inte kommit ut som den skulle, och då kan det verkligen vara akut att få ut den för att slippa drabbas av svåra infektioner. Så vi fick vänta lite.

Kvart över tio fick jag spinalbedövningen. Först en liten lokalbedövning för att bedöva området så att jag inte skulle känna lika mycket av själva "riktiga" bedövningen. Jag fick sitta upp och kuta med ryggen som en katt. Narkosläkaren tryckte hårt på ryggkotorna för att känna mellan vilka hon skulle kunna gå in. Jäklar, det gjorde riktigt ont. Varken lokalbedövningen eller spinalbedövningen kändes speciellt mycket när hon satte, men aj vad hårt hon måste trycka för att hitta rätt kotmellanrum!

Själva bedövningen kändes som sockerdricka i underben och fötter, och mest som tjock vadd uppåt. Halvvägs upp på revbenen ungefär. Kall sprit användes för att testa hur bra den tagit, och allt verkade funka precis som det skulle. Generellt är bedövningen ganska lik den man får hos tandläkaren; man tar bort smärtan, men inte hela känseln. Under hela tiden hade jag en blodtrycksmanschett runt armen, den tog blodtrycket en gång i minuten. I näsan en slang med syrgas, och så det ständiga droppet i handen för att inte låta blodtrycket falla. När bedövningen i magen började verka fick jag också en urinkateter insatt.

Så bar det av. Nu kommer jag beskriva hur det känns när nån gräver en i magen, så du kan hoppa till nästa stycke om du vill. Jag kunde känna det första skalpellsticket som en vass spets som drogs längs huden. Sen inte så mycket mer av skärandet. Mellan varje lager så bände och drog de i huden, slet och rev. Det var riktigt obehagligt. Känslan var att hela magen var uppsliten och de drog och höll på i allt därinne. Särskilt när moderkakan skulle tas ut, den satt ju i framvägg och det var tydligen lite svårt att få loss den. När det var klart kände de efter med handen på insidan av livmodern så att de fått ut allt. En riktigt slemmig känsla.

Men så helt plötsligt, mitt i allt obehag, hör man plötsligt en späd stämma som gnäller fram sina första ljud. Vilken lättnad! Vi visste ju inte ifall hon skulle skrika alls, trodde det behövde sugas rent i lungorna först, och kanske att nåt annat var fel. Så ett par spontantårar kom när jag låg där bakom skynket och insåg att vår bebis hade kommit. Vårt mirakel.

Nätt och jämnt avtorkad fick jag ha henne bredvid mig, snett ovanför huvudet. Älskling kramade om från sidan och jag hade upp en hand och kände på henne. Vår finaste. De gick iväg och torkade mera och klippte navelsträng och mätte och vägde och tog tempen och kollade att gommen var hel och att alla kroppsdelar fanns på plats och lite sånt, sen gick de iväg upp på förlossningen igen för att hämta en rullvagn att lägga henne i och så, medan jag först blev ihopsydd och sedan åkte upp till uppvakningsavdelningen.

Jag hade skakningar i kroppen, som en frossa som inte ville gå över, och fick nån spruta som skulle hjälpa mot det. Skönt. Det gjorde den. Syrgas i näsan igen, och nu blodtryck varje kvart. Elektroder för puls, syremättnad och nåt mer satt på bröstet. Fick skatta smärtan enligt en elvagradig skala, 0-10 där 0 är ingen smärta och 10 maximala tänkbara som man inte står ut med. Började på en tvåochenhalva, kom sedan upp till en fyra och då blev det lite mer morfin tills det gick ned igen. Älskling och Nova kom efter kanske en timme och vi gosade, och sen när jag var stabil fick vi så småningom åka ned till BB-avdelningen.

Vi fick rum 5. Eget rum, med toalett/dusch som man delade med ett rum till.

Korta versionen:

Vattnet gick, vi åkte in till sjukhuset, blev intagna och fick ett akutsnitt när morgonpasset gick på eftersom värkarna hade startat. Fick bedövningen kvart över tio, och 10.33 var hon ute. 3085 gram och 48 cm.

Snart kommer den mer detaljerade versionen och bilder på underverket.

Hoppsan, hejsan. Vattnet gick visst.

Började sippra vid tio i tre i morse, och jag fick då rådet att avvakta och se efter hur det fortlöpte.

Nu har det fortsatt och tilltagit och vi åker in till förlossningen. om allt ser bra ut så väntar man till "morgonkvisten"
 men det ser ut som att vi blir föräldrar ännu lite tidigare än förväntat.

Vi har ju teveabonnemanget "Medium 8 favoriter". Varje månadsskifte har man möjlighet att byta kanaler, och vi hade tröttnat på TV4Guld och ToonDisney som vi i princip aldrig sett på. Men vad bytte vi till? Joo, Discovery Travel&Living och BBC Food. Oherregud, BBC Food är en porrkanal; mat och bilder och godis tills man storknar! Den går typ på i bakgrunden, nonstop (inte riktigt, men ni hajar poängen). Igår såg jag det porrigaste programmet ever.

Tänk er.

Det heter...

James Martin sweet.

Och handlar om....

KAKBAK!!!

Han bakade typ fem olika kakor i springform, och det var helt gudomligt!

Repris idag klockan 1230. Funderar på att bänka mig med anteckningsblocket... *slurrp*

(det finns både för- och nackdelar med att vara hemma och vänta på en bebis... :P)

Igår var också Nigel Slater´s Real food på. Han har ett tema varje gång. Första gången jag såg var det glass. Igår vitlök. Och guuud, vilka vitlöksbröd och andra mumsiga recept han bjöd på! Galet gott, vill bara ätaäta hela dan! :S

Jag tror att det kanske, kanske skulle kunna bli en vitlöksbrödmiddag ikväll, fredag och allt. Och har vi riktig otur har jag inte kunnat hålla mig från att baka en kleggig kaka... Gaah!

Vi hade hunnit bli ganska stressade och nervösa när vi äntligen hittade in på rätt avdelning igår. Det är verkligen ett virrvarr av hus på Danderyd, och dessutom är informationen på hemsidan skild från den information vi hade fått i informationsfoldern... Så trots att vi var på området drygt tjugo minuter innan utsatt tid, kom vi fram till inskrivningen bara fyra minuter innan start. :S Vi hade ju dessutom tagit fel hiss (P15), visade det sig senare, och från den andra hissen (som bara hette P) var skyltningen klockren... :/

Väl framme och inne var informationen vi fick väldigt bra, men en hel del oförberedd väntan fick vi stå ut med under dagen, och så var det jättetajt med lunchtid för oss, som blev inkallade sist till barnmorskans inskrivning. Så det finns utrymme för förbättring av schemat, men som sagt, den info vi fick var kalas.

Det känns väldigt underligt nu. Om en vecka så har vi en tvådagarsbebis os oss och är föräldrar. Det är lite svårt att förstå, känns overkligt på nåt sätt. magen kommer vara tom, och vi har ansvar för en liten oskyldig varelse som är helt och hållet beroende av oss. Så svårt att föreställa sig hur livet kommer att vara. Och efteråt kan jag tänka mig att det verkligen är som alla säger, att det är svårt att komma ihåg hur livet såg ut innan. Vi står inför det största i våra liv, nånsin. Häpnadsväckande.

Vid kvart i åtta gick strömmen hemma. Allt slocknade och stängdes av. Och det var inte nåt miniavbrott, strömmen var borta i en och en halv timme. Precis när vi borstat tänder och förberett oss inför en tidig kväll klickade allt igång igen. Skönt, varken kyl, frys eller telefon funkar ju när strömmen är borta. Konstigt hur beroende man har blivit. Tur att det är hyfsat varmt ute och ljust ganska sent, annars hade det nog varit ganska mycket jobbigare. Vi såg grannen dra ut grillen och laga middag, för alla äter ju inte så tidigt. Tur för dem att grillen fanns. :) Och att det är säsong, så att den inte vore helt snötäckt och inpackad.

Sen var det ett avbrott till, ett kort, innan vi somnade, kanske fler under kvällen/natten.

Undrar vad som hände...

Så går jag in i min sista graviditetsvecka. här är veckans info från Vårdguiden:

---

Barnet
Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet. Vikt 3 450 gram.

Mamma
Symfus-fundus är nu 33-38 centimeter. Kanske du känner dig som en jätte. I början av graviditeten är livmoderhalsen riktad bakåt för att hindra att öppningen vidgas. Nu ändras riktningen och livmoderhalsen kortas ner några centimeter. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här.

Vila!
Vila så mycket du kan, du behöver alla krafter. Har du svårt att sova på natten ta igen det på dagen. Det gör inget om du vänder på dygnet, det kommer du i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom du inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får du inte sova på 24 timmar om du har en lång latensfas med värkar som håller dig vaken. Så sov så ofta du bara kan innan! Har du svårt att sova vila istället.

Idag fyller Anders år. Stort grattis, hoppas dagen blir underbar trots regnet! :)

Vaknade och låg och vred mig/slumrade i sängen ett bra tag innan jag orkade gå upp. Det gör så ont på morgnarna, så jag vill helst inte röra mig ur släcken, men man kan ju inte ligga och dåsa hela dan, heller. Så upp vid nio och åt frukost, pratade i telefon med massa människor (ringde fyra stycken på en timme! :) Heta linjen, liksom!) och såg en film.

Nu är tvättmaskinen med Novas sängkläder precis klar så jag ska väl gå och hänga/tumla det, och under tiden har jag äntligen fårr ändan ur och planterat lite sallatsfrön så vi har mumsig egen sallat till sommarens grillmiddagar. Regnet har hjälpt till att fukta jorden, så det behövde jag knappt alls göra själv.

Dagens första utflykt blir till centrum, där en försäkringsrådgivare har bestämt träff med mig för att diskutera försäkring för Nova. Det känns som att vi redan har bestämt oss, och hon kommer från det företaget, så jag kan ju lika gärna ge henne lite bonus (eller vad hon nu får). Förhoppningsvis får vi en saftig rabatt på hemförsäkringen samtidigt... Men varenda krona är ju en krona, eller hur? :)

Ikväll bär det av in mot stan för middag med Viktoria, sista innan leverans. Sen har vi inte så mycket inplanerat över huvud taget, känner att det är skönt att bara ta dagen som den kommer och lata mig så mycket det bara går nu innan onsdag. För om en vecka är vi föräldrar! Helt galet! :)

Idag.

Upp 24,4kg sedan innan grav, socker och urintest kalasbra, blodtrycket låg på 120/75, snuttans hjärtslag på 134 och magen är 34 cm. Hennes rygg låg på andra sidan om min navel mot sist, så hon måste ha gjort en rump-piruett utan att jag märkt det...

Sammanfattade graviditeten i journalen och skrev in detaljer om hur vi vill ha förlossningen. Ingen förlossningsplan direkt, eftersom allt redan är ungefär så ordnat som det kan bli, men hon ringde till Danderyd och stämde av att vi ska få ligga kvar ett par extra nätter om det behövs. Så istället för avdelning 17 ska vi få bo en trappa ned på 16. Känns skönt att hon initierat så jag inte framstår som helt puckad när jag tar upp det med personalen på inskrivningen på torsdag.

Helt galet, bara åtta dagar kvar tills vi blir föräldrar!

Har sovit riktigt dåligt i natt och varit uppe minst sju gånger för att kissa, men mest för att ha nåt att göra och inte bara ligga och vrida mig i sängen. Det gör ont i magen när jag ligger på sidan nu, så jag har fått hitta nåt slags, snedsida/halvryggläge som inte är alltför bekvämt. Platt på rygg går ju inte heller att ligga, men det är så mycket lättare att stå ut nu när jag ser slutet. Jag vet när jag kommer kunna ligga på rygg igen, jag vet när vattnet kommer börja gå ut ur kroppen och jag långsamt kommer kunna använda mina leder ordentligt igen. Det är skönt att veta. Förvisso kommer inte all smärta att försvinna, det uppstår sannolikt en ganska ordentlig ny smärta i samband med operationen, men den blir av en annan art.

Ju längre tiden går desto mer har jag insett att jag inte har en aning om vad som väntar. Tokigt. Vet bara att livet aldrig blir likadant och att det troligen blir lite kaos såhär i början, annars är det helt tomt och lite panik, eftersom jag har sånt kontrollbehov. Ett som jag tror är säkert är ju att jag blir tvungen att släppa det och inse att jag inte kan kontrollera allt, och det blir nog jättebra för min del och för vår relation, även om det kanske går lite knackigt att bryta så invanda beteenden.

Satt och bläddrade i en föräldratidning när jag väntade på min tur, och nog pirrade det till lite i maggropen allt. Är jättenyfiken på vad det är för en liten filur som kommer förgylla vår tillvaro! :) Det kanske är lycka som pirrar så, kan det vara det?

Folk har bloggvärderingshysteri nu?

Det började igår, nu har två till jag läser skrivit in. Så jag får ta och ge efter för grupptrycket.

Även om jag nog inte skulle sälja min blogg, vore tråkigt att inte fortsätta skriva...

Min blogg verkar iallafall vara värd 14056 kronor.

Hur är det med din?

En timme hade jag kvar att jobba. Ett avsluts- och uppstartsmöte med nya gruppen. Det kändes lite konstigt och ganska tomt, men jag känner mig ganska nöjd med att ha kommit. Jag lämnar ju i ett väldigt underligt läge, men det går inte att göra så mycket åt det...

Annars inte gjort ett sk-t idag. Kollat på teve och gosat katt. Precis vad jag behövde!

Imorgon troligen sista BM-besöket.

Vi var på två visningar. Ett br-radhus i Tumba och ett atriumhus i Tyresö (Krusboda). Båda var besvikelser. Tumbahuset var ett hemmasnickeri utan dess like och snubben (-an?) som gjort det var inte direkt proffs, om man säger så... Nästan lite obehagligt att gå in i badrummet, man var lite rädd att få en stöt. Läbbigt och det kändes som bortkastad tid. Tyresöhuset var värt att gå och se, men tråkigt att det var så dåligt underhållet. Rötskador i ytterväggar och kring fönster, och man skulle behöva byta en hel del golv. Trist. Tomten var najs och utrymmena var väldisponerade, även om sovrummen kändes aningen små. Mysigt område också, och inte så långt från stan. Så Tyresö finns kvar i våra tankar inför framtiden.

Eftermiddag. Vi åkte hem till svägerska med familj för att fira Albins treårsdag några dagar i efterskott. Han fick en kundvagn i plast och lite kläder av mormodern, och en verktygslåda av oss. Det blev gå runt med verktygsväskan i vagnen, banka, skruva, borra och sen plocka ned allt i väskan, lägga väskan i vagnen och köra runt och så vidare... Kul när prylarna går hem. :)

Jättegoda småbröd till fikat, och gudomlig marmelad.

Vi fick med oss en present tull den blivande kusinen; en söt body med en myrslok på, designad av en småländsk konstnär, tydligen. Gullig och färgglad var den. Tack. :)

Maja har börjat acceptera att en liten plutt finns här och inte försvinner. Han får tillochmed gå fram till henne ibland utan att hon väser. Hon kan leka och slappna av mycket mer än i förrgår och igår, känns jättebra att hon börjar hitta tillbaka. Men hon är fortfarande lite försiktig. Det känns iallafall skönt att det blir framsteg på området, och nu känns det ganska solklart att dom kommer bli polare så småningom och inte bara ska samexistera här hemma.

Igår vare party. Öppet hus och grejer hemma hos oss.

Massa folk ville komma. Tack, ni fina! :)

Hade gjort tårta på chokladsockerkaka med florsockercitronklegg och namnljus. Bakat en hel hink med bullar. Köpit kakor. Kaffat och teat. Fick en massa kärlek, blommor, amningskläder, hårklippning, pengar och sånt. TACK igen! :) Blev inte så många gästbilder, och dom som blev blev inte helt publicerbara, men stort tack för att ni kom! Glad.

Snodd från Kusin Karl

Är du..
Arrogant: Inte lika ofta
Osäker: Japp
Trött: Alltid :P
Intressant: Inte så jätte?
Smart: Det händer
Barnslig: Svänger hejvilt! :) Just idag är jag jäkligt vuxen och mogen! ;)
Liten: Allt utom... :S
Lätt: Inte det heller. Men ge mig ett år?
Skoltrött: Näe, skulle gärna gå på ett par föreläsningar
Rolig: Sällan
Pratglad: Lyssnar nog hellre, men har blivit mer pratig med åren
Frågvis: Om jag inte förstår, då frågar jag.
Organiserad: Oftast
Hälsosam: Inte alls. Men vill vara.
Blyg: Mycket.
Attraktiv: Inte direkt? En fet valross... :/
Lätt uttråkad: Bara när jag behöver vänta
Vegetarian: Inte längre. Lax och keso rockar! :P
Besatt: Ja
Pålitlig: Vill gärna tro det. Ingen har klagat hittills.
Filosofisk: Absolut

Har du..
För många vänner: Nej
Förföljelsemani: Ja, ibland
Tvångstankar: Mm...
Färgat håret: Japp, senast igår. Läckert mörk kastanj.
Brutit några ben: Inte på mig själv :)
Några piercings: Aa, två kvar. I öronen.
Egen dator: Näe, delar med maken min. På jobbet egen :)
Gjort bort dig rejält: Aa.
Bra självförtroende: Inte speciellt
Komplex: Många
Kysst någon: Det har väl hänt
Haft sex: Näe, jungfrufödslar finns!
Tagit nakenbilder: Japp.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Ja
Varit kär: Aa
Blivit kär i någon på nätet: Någon från nätet
Dumpat någon: Aa.
Velat vara otrogen: Näe, men nästan. Länge sen.
Stulit någonting: Aa... Men inte på sistone
Gjort något olagligt: Japp.

Vem..
Saknar du: PYSEN!!! :'C
Vill du döda: Rösten inuti som säger att jag inte duger. Eller, döda och döda, övertala om att den har fel.
Rörde dig sist: Mister. Människa: Doktor Peter. Skakade hand när jag fick mitt sjukintyg.
Slog du sist: Slåss inte. Kanske Älskling på skoj när han sagt nåt fånigt?
Kramade du senast: Älskling
Kysste du senast: Älskling
Skrev du till sist: Sandra
Vill du vara som: Jag vill bli en bra jag
Sårade dig sist: Jag själv
Vill du bli galet full med: Vill inte bli galet full. Inte roligt.
Gjorde dig riktigt glad senast: Älskling (i förrgår). Catya (igår).
Fick du sms från senast: My tror jag
Ringde dig senast: Älskling
Ska du gifta dig med: Ingen annan, hoppas jag, är ganska nygift och tanken är ju att det ska hålla forever, ju!
Får dig att skratta: Catya. Mister (han är så jäkla gullig när han ska hoppa efter saker och inte har koll på hela kroppen, sådär söt-klumpig! :D)

Hon har inte helt accepterat att vi har fått en ny katt som familjemedlem. Hon följer efter honom på avstånd, och om han kommer för nära så väser hon. Han svarar inte genom att väsa tillbaka, utan mest att visa sig rädd. Eller bara genom att ignorera henne.

Hon är väldigt stressad nu, tjejen, och det är inte så konstigt att hon är förvirrad över vad som händer. Och första gången hon träffade Pysen så tog det ungefär en vecka innan de accepterade varann och blev kompisar. Det kan bara vara lite svårt att tänka så när han är så himla liten och försvarslös...

Mitt på dagen idag låg Maja och sov på sin blå fleecefilt i fåtöljen i vardagsrummet, och Mister låg gömd i hörnet och sov på kistan bakom. Men sen klappade jag på honom och han vaknade och satt med mig ett tag. Men efter en stund så tog han mod till sig och knallade över bordet till fåtöljen, och lade sig helt sonika på andra sidan filten. Där Maja låg. Hon märkte inget först, men efter ett tag reste hon på överkroppen och spanade (blängde) på honom och väste och morrade. Han var kolugn och bara sov vidare, efter att ha tittat vem det var som störde hans sömn. Hon gjorde ett försök till till att skrämma bort honom, men inte heller det lyckades. Då la hon sig ned igen och lät honom ligga kvar.

Efter ett tag flyttade hon upp till högst uppe på katträdet, dit inte han når. Han kom till mig igen när han tröttnade på filten. Jag ligger på sidan i soffan och tittar dator, han ligger högt upp på min sida, över bröstet och armhålan nästan, nära, nära, och spinner. Det är härligt.

Sen har det varit lugnt ett tag, men nu har hon börjat följa efter honom och jaga honom. Kanske är det ett steg i rätt riktning, för nån gång måste de ju nosa ordentligt på varann. Jag är bara lite orolig att hon ska attackera honom. Han visar ju så tydligt att han är i underläge och hon får bestämma, men han visar ju samtidigt att han faktiskt kommer vara kvar här och inte riktigt förstår ännu hur det fungerar på det här nya stället han kommit till.

Fortsättning följer...

Maja har gått omkring och letat efter Pysen. Gnällt lite och ropat på honom, men inte hittat honom nånstans. Tytt sig till en och varit gosigare men också mer lättskrämd än vanligt.

Vi har sökt runt efter en ny kompis. Och idag hittade Älskling en, som vi faktiskt var först att ringa på också. En liten kille som precis igår blivit tolv veckor gammal (det är då man får ta dem ifrån sin mamma), hälften norsk skogskatt och hälften skepparkatt (eller vad det heter), så han har sex tår på varje tass och det ser ut som att han har tumvantar på sig. Asgullig!

Vi fick hem honom med en gång, och nu har vi hunnit försäkra honom under kvällen.

Maja är skeptisk och ltie rädd för honom, och går omkring och väser lite, men hon vänjer sig. Det tog några dagar förra gången också, när hon träffade Pysen först, men sen blev de ju bästisar. nu är hon ju allmänt stressad överlag också, så det gäller nog mest att ha tålamod.

Vår nya kisse som ska bli Majas nya bästis heter Mister. Såhär ser han ut:

Vi träffade specialistläkaren och diskuterade igenom situationen. Tittade lite snabbt med ultraljud hur Nova satt (och ja, hon satt fortfarande) i magen, och sedan när jag sa att jag inte är intresserad av ett vändningsförsök fick vi gå ut till undersköterskan i receptionen och boka en tid.

På KS var det fullt och första lediga tiden skulle vara 4 juni, dvs vårt bf-datum. Det tyckte vi alla verkade vara lite tajt, så hon kollade med läkaren igen och hörde med oss också förstås, och ringde sedan till Danderyd. Där har de en hel avdelning specialiserad på planerade snitt, och det känns ju jättetryggt. Dessutom så kan de garantera plats till de medföljande fäderna, dvs Älskling i detta fall, vilket KS inte kan. då kommer vi nog få ligga på patienthotellet på BB antar jag.

Vi har tid den 22 maj för inskrivning. Då ska vi gå igenom hela förloppet, med informationsmöten och filmvisning och individuella möten med narkosläkare, barnmorskor och jag tror även barnläkare. Det skulle ta i princip hela dan.

Sedan den 28 maj så ska vi in på riktigt. Då ska operationen äga rum.

Så om två veckor så är vi föräldrar! :D Det känns helt galet. Fantastiskt och underbart och förstås jätteläskigt. :)

Har ju utlovat en del bilder på sistone, men inte riktigt haft tid/motivation att lägga upp.

Här kommer:

Jag har tydligen kvar mitt jobb när jag kommer tillbaka från mammaledigheten. Turen för mig låg i att min tjänst är så pass specifik och intresse inte riktigt finns hos andra som varit här längre. Det känns ju bra. Mindre bra är det ju för dem som jobbat länge inom företaget och får sparken... :(

Stämningen generellt är ganska kass här nu. En del chockade, andra lättade, men överlag totalt kaos. Tomt. Vissa gick på sekunden. Nästa vecka är de bara sex stycken kvar. Inklusive chefen. Det kommer eka här.

"Bara" andra stora saken för dagen kvar nu då. Specialistläkaren klockan 14.30.

Fyllde ju år lite igår också...

Framåt mitt på dan så fick jag ett samtal. Fick mig att faktiskt le litegrann. Det var från en blomsterbutik som sa att de hade bud till mig och frågade om jag var hemma. Mellan 13 och 17 skulle de komma. Och vilken tur att jag satt hemma och jobbade igår! :)

Tre minuter före klockan 17 kom så budet. Fyra stora rosa gerbera med blad och tikki runt. Glad. :)

Bilder kommer.

Det känns som att magen har krympt igen, och som att det omgivande fett/vattenlagret har tjocknat. Kanske är det bara glassen! :P Lilltjejen trycker fortfarande mest utåt precis under revbenen, men när hon hickar känns det även längre ned. Lilla pluttan, det ska bli så spännande att träffa henne. Betvivlar dock att mina läckra bristningar på... håll i er nu... vader och baksida lår!!! vid knävecken, nånsin ska blekna, men å andra sidan har ju knävecken alltid varit blåa och lila på mig.. Inte så snyggt, men kanske bristningarna kan dölja sig bland de ytliga blodkärlen :/

Idag har jag gått 37 fulla veckor. Vikten är precis som förra veckan 23,7 kg upp sen innan graviditeten. Känns lite skumt, tänk om det bara är en vecka kvar?! Klockan 14.30 har vi mötet med specialistläkaren...

Såhär skriver Vårdguiden om kommande veckan:

---

Barnet

Barnet förbereder sig nu för att födas. 92 procent av alla barn som föds i Sverige kommer ut mellan vecka 37+0 och 41+6. Ungefär fyra procent föds före vecka 38. Det råder oklarheter om vad som sätter igång förlossningen, men en forskning säger att det är barnet som bestämmer när det vill komma ut. Man anser då att graviditetslängden finns i ditt barns arvsanlag. Det anlaget har alltså bestämts efter vad som är normal graviditetslängd i din och din partners familj. Därför kan din graviditet ofta liknas vid din mammas eller någon nära släktings. Att barnet vuxit till en viss storlek har ingen direkt betydelse för när förlossningen sätts igång, men moderkakans livslängd spelar in.

Vikt 3 200 gram.

Mamma

Vissa kvinnor ökar i vikt under hela graviditeten, andra stannar av mot slutet. Båda sätten är helt normalt. Däremot ska du vid plötslig viktökning eller viktnedgång kontakta din barnmorska. Nu kan det vara svårt att hitta kläder som räcker till. Klä dig bekvämt. Bylsiga, luftiga tröjor och byxor är helt rätt. Du har nog att fundera över och behöver inte öka bekymren genom att klä dig obekvämt. En del gravida kan uppleva en surrande känsla när barnets huvud stöter emot musklerna i bäckenbotten. En del kvinnor drabbas av besvär med diarré i slutet av graviditeten. Det beror troligtvis på en ökning av hormonet prostaglandin som har till uppgift att tömma tarmen inför förlossning.

Navelsträngen runt halsen

Oroar du dig för att barnet ska ha navelsträngen runt halsen när det föds? Att navelsträngen sitter runt barnets hals är mycket vanligt. Ungefär en femtedel föds så, men det är oftast inga problem eftersom barnmorskan lätt kan lossa den vid födseln.

Pappa/partner

Förlossningsväskan bör packas nu om ni inte redan gjort det. Väskan innehåller allt sådant din partner, du och den nyfödda kan behöva under tiden på förlossningsavdelningen. Exempelvis inneskor, mjuka kläder, annat ombyte, necessärer, musikspelare och lite snacks. Du kan ta som ditt ansvar att ta med en fungerande kamera eller en videokamera och mobiltelefon. Eventuellt extra batterier, film eller minne till digitalkameran. Väntan kan bli lång och ett spel, såsom kort- eller tärningsspel, kan vara bra för att få tiden att gå. Vad behöver du för egen del?

Om drygt en halvtimme har 24 timmar gått. Ett dygn utan.

Har varit vaken i strax över två timmar utan att gråta nu. Framsteg. Men nu gick det inte mer.. :/

Igår kväll/natt blev det totalt psykbryt. Kunde inte sluta. Kändes inte alls tungt, snarare tvärtom. Alldeles för lätt. Som om jag var en ballong fylld med helium, helt orotad och oförankrad i världen, ingen aning om vart jag var påväg.

Det var länge sen jag kände så. Den här gången vet jag varför jag kände så. Det var skönt iaf. Älskling sa att jag är stark. Själv vet jag inte. Det känns inte så. Jag var med till slutet. Jag kommer alltid att ha kvar bilderna av honom de sista minuterna. Hans sista andetag. Den tomma blicken.

Han fattas mig.

Pysen är borta.

Vi pratade med veterinären och hon sa att det ser rätt kört ut. Diabetes och kortison går inte ihop, och Pysens fruktosvärden var skyhöga. Vi kunde försöka fasa ut kortisonet för munsjukdomen, och det skulle ta ganska många veckor, och under tiden skulle Pysen bli allt sämre av diabetesen, för redan nu var det riktigt illa. Sen skulle vi då kunna försöka ställa in en insulindos och ta urinprover på honom flera gånger om dagen och ge sprutor med insulin två gånger per dag, samtidigt som munnen blev mer och mer inflammerad och till slut troligen skulle resultera i tandlossning.

För att inte tala om tumören i munnen. Igår kände jag den utifrån. Under käken. Den kunde man operera bort och skicka iväg på analys och få reda på hur illa det var och bara några veckor senare så skulle man få nåt ännu värre istället.

Så vårt beslut var visserligen det svåraste nånsin, men ändå ganska givet. Han skulle inte behöva lida. Redan den här veckan har han blivit sämre på att tvätta sig och lite slöare än förr.

Klockan halv nio var han borta. Han låg i min famn och somnade in lugnt och stilla. Sen lade vi honom på bordet och han fick den dödliga dosen. Ryckte till lite i musklerna runt magen, andades tungt ut den sista luften. Sen var han borta. På riktigt. För alltid.

Massa klyschor om att han har det bättre nu, han har inte ont etc. Men fan vad jobbigt det är. Min bebis!! En familjemedlem sen fyra och ett halvt år. Borta. På en kvart.

Jag är jävligt ledsen nu. Trasig och förjävlig. *avgrundsvråla*

Har länge undrat vad det är och hur man får tag i den, "den stora couscousen". Så i helgen när vi shoppade mat så stod den i hyllan, och jag var tvungen att köpa, såklart. Den heter Moghrabiah, och kokas precis som pasta, fast lite längre. Moghrabiah är halvcentimeter- till centimeterstora kulor gjorda av durumvete, och smakar också ungefär som pasta, men känslan i munnen är lite annorlunda eftersom det är små bollar man äter. Roligt att ha i sallader till sommarpicknickarna, kanske? Och skulle lika gärna kunna användas till en mustig köttgryta när höstvindarna sveper in en i murrig kyla. Prova! :)

Förutom att träffa, titta på, gosa med och sköta om vår älskade lilla bebis så finns det en del saker som ska bli sköna att få förändring på när hon är ute. Vissa delar kan ju ta ett tag, men på sikt borde allt ordna sig.

Detta längtar jag efter att kunna:

1. Kliva upp ur sängen och in och ut ur bilen utan att det strålar i hela bäckenet när man vrider sig.
2. Gå på toa och resa sig utan ledsmärtan i höfter och (speciellt) knän.
3. Vrida på och av vattenkran utan att det gör ont, och kunna stänga kranen hela vägen. Samma med nycklar, kunna vrida om ordentligt.
4. Greppa kaffekoppen med ena handen.
5. Ha på sig ringarna igen, det är ju nästan lika länge som jag hade på mig dem som jag nu haft dem i halsband.
6. Vakna utan täppt näsa eller näsblod. Sluta snarka (för det gör jag inte i normalläget men nu har det ju gått nästan åtta månader sen dess...)
7. Förhoppningsvis se hur det går nedåt på vågen istället för uppåt varje gång man väger sig.
8. Laga mat och baka (=stå upp) i mer än 24 minuter utan att bli trött i ryggen.
9. Vara ute i solen utan att "dö" efter fem minuter.
10. Köra bil utan lika stora risker. Ta körkort.
11. Promenera!

Idag börjar min sista vecka på jobbet, vilket känns jätteskönt, orkar inte flänga fram och tillbaka längre och bara ha ont. Men detta är också en vecka med flera ganska stora beslut och besked.

Tisdag: Veterinären med Pysen. Har fortfarande inte hört ett dyft angående provsvar trots att jag ringde och pratade in på telefonsvararen i lördags (de skulle ha ringt mig torsdag el fredag).

Onsdag: Besked på jobbet om vilka som får stanna och vilka som får gå. Stämningen är inte direkt på topp just nu, och många är oroliga.

Onsdag: Möte med specialistläkare på KS specialistmödravård. Får definitivt besked om kejsarsnitt, och vet lite mer hur den närmaste framtiden ser ut. Min barnmorska har i remissen också skrivit att hon rekommenderar att jag får ligga kvar 1-2 dygn extra, vilket känns jättebra.

Torsdag: Läkarbesök angående en eventuell sjukskrivning i samband med förlossningen, nu när läget är som det är med en massa stress och osäkerhet från olika håll.

Fredag: Andas? Städa upp på jobbet.

Lördag och söndag: Helg och kalas.

Så jag kommer nog vara ganska slutkörd när det är över. Puh!

Har ju pillat lite med att avsluta min gamla LG och flyttade över foton från den till datorn. En del nostalgi upptäcktes, samt ett antal bilder på nyligen nämnda magnolia utanför jobbet, med frostiga knoppar från i höstas. Och så kom jag på att jag ju har glömt att publicera "dagens bild" i torsdags. Det är en snygg skylt i en butik på Svarvargatan; en butiksägare som tröttnat på att alla hundägare låter sina små monster kissa på deras trapp. Påminn mig om jag glömmer, men den borde komma upp ikväll.

För 5 år sedan... Var jag mitt uppe i studier i biomolekylär kemi och väldigt stressad men lycklig.

För 3 år sedan... Träffade jag min man. Började jag arbeta heltid och kunde släppa stressen utanför arbetstid, för att sedan gräva ned mig i jobb istället :P

För 1 år sedan... Tog jag mig ur min arbetssituation och fick vad som skulle kunna kallas mitt drömjobb.

För 3 månader sedan... Var vi på ultraljud och fick se vad som ska bli vår dotter för första gången! :D

Igår... Fixade vi de sista inköpen inför hennes ankomst.

Imorgon... Börjar den Stora Veckan. Sista veckan på jobbet innan mammaledighet, men också veckan vi får reda på hur det är med Pysen, hur det går med jobbet och diskuterar kejsarsnitt med specialistläkaren. Ödesveckan, känns det lite som.

Om ett år... Är jag förhoppningsvis lycklig mamma och har precis börjat jobba igen.

Jag utmanar:

Catya
Sandra
Sara
Anna

Lika bra att passa på på förmiddagen, så jag orkar med. Kände när vi kom hem att det blev rätt lagom med tre timmars fläng, nu helt slut och svullen igen...

Vi åkte till IKEA och gled igenom varuhuset på ca 17 minuter, smidigt som fasen när man kommer dit strax efter öppning. Det som tog tid var ju mest att knalla runt och igenom alla de andra avdelningarna som vi inte behövde nåt ifrån.

Sen Elgiganten för att titta om de hade nån fin mobil till mig. Min LG är finfin, men den har börjat bli lite gammal och trött, plus att jag som många vet inte kan ta emot samtal ordentligt när jag är hemma. (Det beror inte på operatören eftersom jag och Älskling har samma och han inte har några som helst problem med det.) Så vi bestämde att jag skulle få en ny i födelsedagspresent. Köper jag en SonyEricsson så kan vi ha samma billaddare och sånt, vilket ju också är ganska trevligt.

Nåväl, jag gillar ju slide-telefoner och hade spanat in den "gamla klassikern" S500i, som verkar vara ganska utdöd i butik i den vita färgen med koppardetaljer, och mest finns i en ful gul nyans om man kollar på webben, så vi tänkte glida runt i olika butiker så jag fick kolla på den. Det fanns iofs en i PhoneHouse i Västermalmsgallerian, men hur långt borta är inte det om man är i Uppsala? :P Den svarta med gröna detaljer är riktigt läcker också, men man vet ju aldrig, liksom... :)

Men på Elgiganten hade de bara den svarta, plus att den var sjukt dyr där. (Nu är denna mobiltelefon inte särskilt prajsy från början, så två hundralappar är mycket pengar i sammanhanget.)

Drog vidare till Gränby centrum, för att besöka BR leksaker och inhandla present åt svägerskans äldste grabb som fyller tre nu i veckan som kommer, och då gled vi in på Teknikmagasinet och på Aircall. Ingen vit telefon i sikte, men den fanns i svart och för ett hyfsat pris i förstnämnda butik. Så det fick bli den. Tack så mycket, Älskling! :)



Efter att också ha varit in på matbutik och shoppat loss bar det av hemåt igen, med ett snabbstopp hos svägerskan med familj för att plocka upp babyskyddet vi fått ärva av dem. Ett ActaGraco. Monterades och demonstrerades i solen på parkering, så nu är vi all set inför Novas ankomst.

Nu ligger tvättlappar och kläder till lilltjejen i tvättmaskinen för att vara redo att använda direkt när hon kommer ut och vi kommer hem.

Kanske läge för en fika ute på altanen? Eller lite glass? Humm humm... En glass om dagen är bra för magen?

Ja, vi går ju en kurs för att få lära oss hur allt går till med förlossning och amning och sånt. Nästa träff skulle ha varit den 20:e och då ska det pratas öppen förskola och livet med ett nytt litet liv hemma. Den tiden flyttades framåt en vecka, och kommer nu att äga rum den 27:e.

Klockrent. Men då dyker vi upp med våran bebis dårå, går det bra?

Framförhållning, much?

Visserligen är jag först beräknad i gruppen juni med bf den fjärde, men hey, lite mer marginal än en vecka mellan sista träffen och bf kan man väl ha, eller?

Vore iofs ganska svalt att knalla dit med Nova på armen (för vagnen har ju inte kommit än och nej, nej, jag är int' bitter) när de flesta andra sitter där med svullna ballongmagar. Men har Nova kommit då så är hon troligen ganska färsk och direkt efter BB kanske det inte är läge att knalla runt bland folk... Tror man kanske kan ha annat att tänka på då (plus att man ju inte ska utsätta pluttan för onödiga smittorisker). men det vore som sagt rätt coolt.

Bara skötbädd och tvättlappar kvar nu. Sen har vi nog allt. Såg att IKEA nu fått in nya prylar i bebiskollektionen, precis såna tvättlappar jag letat efter! Visserligen vita, men vad gör det när man får en hel hög att ta av! Och så har de nya frottétyglappar man kan lägga som överdrag till skötbädden, tror det får bli en vända till IKEA i helgen.

Älskling har ringt.

Vi beställde ju vår vagn den 2 februari, och de skulle beställa den från fabriken i mitten/slutet av feb. Idag ringde darling till butiken och frågade varför vi inte hört nåt. De sa att de fått leveransdatum vecka 19 från leverantören. Vecka 19 har sin sista vardag imorgon, så vi kan ju hoppas...?

Det är ju inte akutakut att ha en vagn dag ett, men man kan ju säga att det börjar dra ihop sig nu. Och det vore najs att vara så förberedd man kan.

Tänk, om jag får snitt kanske vi är föräldrar om två veckor! Helt ofattbart!

Hälsade på min gamla arbetsplats. Ulrika har också gått och blivit tjockis, i slutet av juli ska hon kalva. Kul! :) Kan vi jämföra gravidångest och blöjerfarenheter med varann... :P

Det kändes konstigt att komma dit igen. Som att jag liksom "overstayed my welcome". Fast det inte var så. Alla (som var med på min tid på bygget) sa hej och såg uppriktigt glada ut. Och de flesta var ganska förvånade över min tjocka mage och även att det är så kort tid kvar. Hihi, lite kul. Det är ju inte ens åtta månader sen jag jobbade där. Och snart är jag mamma. Tokit! Blir väl tvungen att knalla dit och visa upp Nova när hon är ute och jag har hämtat mig, men det känns som att det borde bli sista gången. Lite skumt att fortsätta komma dit fast jag inte jobbar där ju.

Det blev en liten myspratstund med Amanda och Ulrika. Kul att ses igen iallafall, det var ett tag sen sist. ulrika har jag inte sett alls sen jag slutade (14 september) och det är ju en stund sen. Vore roligt att hålla kontakten.

Fick ett psykbryt i soffan igår och bölade så gosekudden och gosekatten blev helt blöta. Låg och gosade med Pysen och luktade lite på honom och lyssnade på hans spinnande och kände hur hela han bara njöt. Och insåg att det är bland det bästa jag upplevt.

Någonsin.

Och då brast det. Älskling fick hoppa upp bakom och hålla om, jag bara skakade och tårarna forsade.

Hela historien med Pysen, att han inte spann på jättelänge när han flyttade in hos mig. Att han i princip bodde under badkar och säng hela första månaden, men långsamt långsamt började krypa fram. Bara att han hoppas upp på soffan nu när vi sittligger och kollar på teve, och lägger sig bakom oss uppe på kuddarna/ryggstödet är helt fantastiskt! Han säger till att han vill bli upplockad och ligger kvar när man gosar in sig i honom. Han spinner!

Han, som först smet in under soffan så fort han hörde ljud i trapphuset när vi bodde i pappkartongen i Nacka (väggarna var jättetunna och man hörde i princip allt i trapphuset), springer nu ut i hallen när han hör fotsteg utanför dörren, och tittar mot dörren och undrar vem som kommer.

Han, som skyggade undan och blev jätterädd så fort man sträckte fram handen mot honom, om så bara för att han skulle få lukta på en, kommer nu oftast fram och nosar och ser om man har nåt gott till honom. :P Eller bara ignorerar handen om han har lust.

Han, som blev helt apatisk och bara hängde första gångerna vi satte på honom sele och skulle gå ut, står nu och jamar vid altandörren och väntar på att Älskling ska släppa ut honom så han får nosa och sitta i vinden.

Han, som varit med under hela den tid jag mått som värst nånsin, som har tröstat mig och bara funnits där att prata till och klappa på och älska, som har blommat ut och blivit en trygg och lugn katt, som har funnits även nu i livets bästa tid.

Han, som hade en påse på magen som släpade i golvet när jag fick honom, sprang tills nyss omkring och var en katt i sina bästa dar. Nu är han lite för mager och har slöat till sig, troligen på grund av diabetes. Men han är fortfarande glad och tokspinner när jag plockar upp honom för att skeda och gosa i soffan. Fram till för en vecka sen pratade vi om att det kommer ju inte vara nån tvekan om att Nova känner igen hans spinn, för det känns nästan i hela min kropp när jag har honom så nära. Hon måste ju höra precis hur han låter.

Jag känner en sån ren, barnslig, uppgivenhet och sorg när jag tänker på hur det kanske kommer bli. Fruktansvärt.

Min Pys.

Nu 36 fulla veckor. 23,7kg upp i vikt. Ovänt barn i magen. Har fått en tid til lspecialistmödravården på onsdag nästa vecka. Så då får vi se hur tanken är att det ska fortsätta. För ett ks börjar det bli ganska knappt om tid, så det kan gå ganska fort när vi väl har kommit till onsdagen den 14:e.

Såhär säger vårdguiden om vecka 37:

---

Barnet

Barnet ökar fortfarande i vikt, men växer inte så mycket på längden längre. Barnet är fullt medvetet. Det lagrar näring i sina organ för att klara eventuella påfrestningar vid förlossningen. Barnet tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten i dem. Ändå är lungorna de sista av barnets organ som mognar. Nu ligger de flesta startklara med huvudet nedåt. Om inte, brukar man försöka vända det.

Vikt 3 kg.

Mamma

Det kan vara dags när som helst nu, men ta det lugnt. Många går längre än 40 veckor, särskilt förstföderskor. Att föda mellan vecka 37+0 och fram till vecka 41+6 anses normalt. Ditt fundusmått har planat av nu och växer inte lika snabbt. Många barn sjunker djupare ner i bäckenet nu. Det är vanligare om du fött barn tidigare. Brösten producerar redan råmjölk. Bäckenet är utvidgat.

Pappa/partner

Många män kan känna sig mindre sedda och betydelsefulla för sin partner mot slutet av graviditeten. Det beror på att kvinnan fokuserar mer på sig själv och livet i sin mage. Hon funderar säkert väldigt mycket på förlossningen och är kanske orolig och lite rädd. Fokuseringen kan jämföras med någon som tränar och förbereder sig mentalt inför ett maraton eller någon annan stor fysisk prestation. Oroa dig inte, hon behöver all tid och allt stöd hon kan få. Fråga om du kan göra något. Föreslå att ni packar en väska med saker ni behöver vid förlossningen som står startklar när det är dags. Fokusera på sånt du kan göra.

Hos barnmorskan/kontroller

I vecka 37 är det dags för ännu ett besök hos barnmorskan. Han eller hon känner efter hur barnet ligger, kontrollerar hur livmodern och barnet växer, kollar ditt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Kanske får du ta ett extra urinprov eller blodvärde. Prata gärna om förlossningen om du är orolig. Barnmorskan kollar att du är förberedd och vet vem du ska kontakta när det är dags.

Till slut funkade det jättebra med kiss-lösningen. Vi hade köpt en ny liten låda och hällde på nån special-"sand" som var som små platskulor som inte suger upp vätskan. Sen följde det med en pipett och ett provrör, så man kunde vinkla lådan och suga upp urinen. Med stor skepsis klev de runt i sanden och sedan snabbt ut igen, det såg ju inte ut eller lät som vanligt! Först ut att slutligen våga bruka lösningen var Maja, sen diskade vi ur lådan ordentligt, och så fick vi även Pysen att släppa en skvätt, på nya plastkulor. Över förväntan! :)

Vi kom till veterinärmottagningen lite tidigt, men fick komma in direkt. Planen var att vaccinera båda kissarna, söva Pysen för att ta tandsten och låta honom ligga kvar på uppvak för att hämta i eftermiddag, och klämma/känna lite på Maja för att se om det kunde vara nåt fel.

Det blev inte riktigt så.

Urinproverna analyserades och Majas var helt rent. "Diagnosen" blev då att hon kanske känner av att en förändring är på gång, jag kanske utsöndrar några andra dofter än normalt och sånt. Vi fick tips om att man kunde köpa en "mammakatts"-feromonutsöndrare som man sätter i ett eluttag, för att katten ska känna sig lite lugnare. Läste på i en broschyr och det lät ju bra, allt för att de inte ska vara stressade ju.

Men i Pysens prov var sockret högt.

Veterinären gick och kollade igen, och sockernivåerna i blodet var skyhöga. Dessutom var inte tandstenen så himla farlig än, så det skulle gå att vänta ett tag med att ta bort den. Däremot upptäckte hon en annan sak när hon tittade in i munnen på honom. (Jag har ju försökt att hålla lite koll men han är ju inte så sugen på att fläka upp hela munnen hela tiden, så jag har mest kollat längst ut på tänderna.) Han har en stor knöl i slemhinnan i ena mungipan. Hon visade mig och det såg inte helt bra ut. Det finns en risk för att det kan vara cancer, och just cancer i munhålan har en ganska dålig prognos, åtminstone vad det gäller katter. Hög risk för metastaser. Fördelen med denna klump var att den bara sitter i slemhinnan än så länge, och inte mot käkbenet, men den behöver absolut kollas upp.

Dessutom tog de blodprov på Pysen som visade jättehöga sockernivåer, vilket är en tydlig indikation på diabetes. Extraprover skickades också på analys, och vi har nu en ny tid om en vecka, då vi ska diskutera provresultat, samt söva honom för att ta bort tandsten och operera bort knölen för att skicka även den på analys.

Ett tungt besked. Diabetes går att leva med ganska länge som katt, även om det kräver en hel del pyssel, särskilt i början med tester och invänjning vid sprutor och så. Men har han diabetes kan han inte fortsätta äta kortisontabletterna han äter nu mot inflammationerna i tandköttet. Cancer, inte lika kul.

Det känns inte så roligt just nu. Jag tänker på hur Pysen har utvecklats och formats som individ sedan jag fick honom, och känner mig lycklig och stolt över att jag har kunnat ge honom ett tryggt och kärleksfullt liv och lyckats vända en skygg jätteräddis till en laid-back, soft och nyfiken katt. Han ska fylla sex år i början av juni.

Han kanske inte kommer ända dit.

:(

Än så länge är ju katterna våra enda bäbisar. Imorgon ska vi till veterinären, men idag har de helt ovetande poserat mysigt framför kameran:



Maja myser i solen



Pysen kamouflerar sig

Ja, imorron blir det vaccinering för båda, tandstensskrapning för el Pyso och en allmän koll, samt utredning för Maja. Hon har fått för sig att börja kissa på våra skor. De får nuförtiden bo inne i arbetsrummet/barnrummet och sen de försvann så har hon låtit bli. Men kanske är det nåt fel, så imorron ska hon få kissa på specialsand och vi ska ta med ett urinprov till veterinären. får se om det ens lyckas... Men ett tappert försök ska det bli iallafall. Det vore tråkigt om hon var sjuk ju. :(

I bästa fall funkar det, och vi ska också göra ett försök med Pysen för säkerhets skull.

Håll tummarna!

Dags att sluta gnälla för ett tag. Solen skiner ju ffs! :D

Det blev en promenad igår. Inte så lång, och det började regna ganska snart efter att vi kom ut så det blev inte så många bilder heller. Men ett par?







Och utanför vårt hus på jobbet har magnolian börjat blomma. Hade inte kameran med i förra veckan när knopperna precis slog ut, och mobilen tokdog precis när jag skulle ta bilder, så jag fick ta igen det idag.

Underbart.

Nova har inte vänt på sig. Ligger och trivs med huvudet upp mot revbenen på min högra sida. Magmåttet var 33cm idag vilket precis följer kurvan, och hennes puls var uppe och ville inte gå ned från 160. "Helt normalt", som allt annat. Men alla andra gånger har hon legat mellan 130 och 140... :/ Mitt blodtryck var idag uppe på 120/80 och jag hade jättefint kiss. ;P Ingen äggvita, här inte.

Jag berättade för BM att jag inte vill vända och att jag helst bara vill boka en tid för att få ut henne. Jag orkar inte ha feberont i hela kroppen och smärta i alla leder och vara gråtfärdig hela tiden längre. Pallar inte! Plus att med mina mediciner så kanske hon ändå föds lite skakig och abstinent, så man vill ju gärna ha en barnläkare på plats från första början. BM skulle prata med mottagningens doktor imorgon och återkomma till mig om vart jag ska ta vägen.

Igår eftermiddag träffade vi Hanna o Henrik från föräldragruppen för lite fika i centrum. Ganska trevligt att sitta i solen och prata dagisval och kristna fundamentalister, må jag säga. :)

Sen kom Catya o Andreas över på middag och chipssvulleri och hockey och massa blaj. Tänk att ordet Tofutti kan vara så roligt! Eller bara att blåsa ut i luften. *phuuuh* Tokigt hur man kan garva så tårarna sprutar åt ingenting. Det måste ha varit nåt i den där låtsasfantan!

Upptäckte en konstig sak med kroppen, som inte dykt upp förut. Först var det den högra handen. Den blev mörk, nästan lite blå och vi undrade för en sekund ifall det var läge att ringa och kolla med il dottore. Men det försvann lika snabbt som det kommit. En halvtimme senare dök det upp på den vänstra handen. Konstigt. Verkligen. Eftersom det bara försvann igen och inte har kommit tillbaka så var det väl inget farligt, men jag ska nog ändå höra med barnmorskan imorron.

Idag har vi bebisshoppat lite till (spjälskydd och badbalja och febertermometer i form av napp och lite annat småkrafs) och fått besök av mamma och Anders påväg hem från mormor. Vi fikade ute på altanen.

Sen myste jag med min man i sängen lite och vi slumrade nog till en stund, härligt att kunna bara krypa ned och kramas faktiskt. Nu väntar hårtvätt och matlådematlagning, sen antar jag att vi häckar framför dumburken som vanligt, om jag inte kan lyckas få med Älskling ut på en liten kort promenad. Just idag är kroppen snäll och jag har nästan inte ens ont i händerna! Fogarna har också varit riktigt snälla i flera dar i sträck också, lycka! Så det gäller ju att passa på när man har chansen.

Från igår (v35+3):



och idag, liggande i sängen (syns det att Nova är på ena sidan? ;P)

Vi har träffat härliga människor.

Torsdag bjöd på besök hos Knivstakompisarna för lite grillning och vuxensällskap. Torr lax men trevliga människor! :)

Hem ganska tidigt, hade mycket ont och så.

Igår städa lite hemma, fixa påfyllning på mitt gamla ID-kort och ett snabbesök på apoteket, handleri och sen på kvällen besök av Carolina, Selma och Daniel. Jättekul att det blev av! Vi åt smarrig mat och pratade om vardag, barnafödande och konstiga saker. Deras lilla Selma är verkligen en toppenbebis, tyst och snäll och jättesöt! Hon gnällde bara litegrann nån gång, och det måste man ju applådera, verkligen! Lilla fin.

Tänk att vi har en sån om bara några veckor! Till midsommar at the latest kommer vi också att ha en liten underbar prinsessa! :)

Idag skitont i händerna och fötterna och den här febriga känslan i huden är inte kul längre. (Den var inte kul från början, men nu börjar jag seriöst ledsna på den!) Hur underbart det än är att känna det lilla livet röra sig därinne i magen så är jag verkligen sugen på att bli ogravid nu. Få bort den molande äckliga smärtan i kroppen, mensvärken, lederna, svullnaden, tyngden.

Ligger förresten på +23 kilo blankt nu sedan innan grav.

I eftermiddag ska vi träffa några från föräldragruppen och då ska jag gnälla av mig lite mer ;P

Tänk vad läkekonsten har utvecklats.


En bloggkompis drabbades av havandeskapsförgiftning redan strax efter mitten av graviditeten och blev tvungen att ligga inne och bevakas och till slut snittades hon, i 26:e veckan eller något sådant. Lillkillen vägde bara 645 gram! Helt otroligt att man kan rädda så små underverk, och han andas inte ens i respirator längre! Helt underbart, är så glad för deras skull.