Jag agerar ju durrvakt på jobbet.

Det plingade på och jag kikade över det lilla skåpet som utgör min bakomdatornvägg.

Hakan ramlade ned litegrann och jag satt nån sekund och tog in bara. Det var ju G från min högskoleklass (ja, det kallas nåt annat läckert, typ studiegrupp eller nåt, men vi var en klass)! Har inte sett henne sen, ja, typ då.

Hon skulle till huset mitt över gatan, visade det sig. Det ÄR verkligen svårt med adresserna på området! Till slut såg hon sin mötesmänniska genom fönstret till andra sidan, och ringde honom och vinkade, sen sprang hon iväg.

Roligt.

Hon såg frisk och glad ut.