Har ju hela tiden haft inställningen att förlossning inte är nåt jag direkt längtar efter, men att det troligen skulle lösa sig mot slutet när man bara längtar efter att få ut bebisen.

I onsdags var vi på förlossningsföreläsningen på KS och helt plötsligt så kände jag: Näe. Nej. Jag vill inte! Jag kommer inte palla en vanlig förlossning och allt kommer gå åt helvete.

Eftersom Nova har legat i säte och totalt orubblig varje gång vi har petat på henne när vi tittat in (och vissa gånger duktigt ordentligt för att få henne att vrida på sig), vad är det som säger att ett vändningsförsök kommer lyckas, och att hon sen ligger kvar så efteråt och inte vänder sig tillbaka? Och om hon vrider sig tillbaka sent så kanske det blir ett sent ställningstagande till ett eventuellt kejsarsnitt och en jättemassa stress som jag inte är säker på att jag klarar av i nuläget. Vissa omständigheter har ju förändrats kring mig på sistone och löst upp en del knutar, men vettafaen om jag mår bra av den stressen...

Är det inte lika bra att bara bestämma ett planerat KS direkt och slippa stressa fram och tillbaka över huruvida vändning och sånt går vägen eller går tillbaka och allt?! Kan man göra det eller måste man gå på utredning på Auroraklinik för det först? Jag är ganska orolig över detta just nu. Idag är jag i vecka 34+2 och tiden tickar...

jag önskar att Captain Kirk eller nån bara kunde beama ut henne så jag slipper ta besluten...